”Mängder med fornlämningar försvinner ut i älven”

Arkeologer varnar för att viktig kunskap om Norrlands historia håller på att spolas bort i vattenkraftens reglerade älvar. Det är bråttom att undersöka fornlämningarna längs stränderna, som eroderar snabbt.

Innan vattenkraftsutbyggnaden genomfördes, främst på 1950- och 60-talet, gjorde Riksantikvariearbetet inventeringar av områdena som skulle exploateras, och de hittade flera fornlämningar.

– Vissa undersöktes men majoriteten dränktes, och kunskap gick förlorad, säger Frida Palmbo, arkeolog vid Norrbottens museum.

Med tiden har det också visat sig att det finns många värdefulla historiska platser som aldrig upptäcktes när området undersöktes för omkring 70 år sedan.

– Vid den tiden fanns inte samma kunskap som nu om vår förhistoria här uppe i norr, så man visste inte riktigt vad man skulle leta efter. På de drygt fyra milen mellan Vuollerim och Jokkmokk hittade man till exempel bara en enda fornlämning. I dag finns åtminstone 100 registrerade i samma område. 

”Man blir ledsen”

Det var först på 1980-talet som den första systematiska fornminnesinventeringen påbörjades i Norrbotten. Enligt Frida Palmbo gav den ny kunskap om vilken typ av fornlämningar som finns i norra Sverige, inklusive längs de reglerade älvarna.

Hon ser att vattenkraftsutbyggnaden har påverkat fornlämningarna och därmed möjligheterna att lära om hur livet har levts längs älvarna under historien. Inte nog med att en mängd fyndplatser numera ligger otillgängliga på botten av stora vattenkraftsmagasin. Regleringen påverkar även stränderna längs med älvarna, som eroderar sönder eftersom vattennivåerna hela tiden höjs och sänks.

– Mängder med fornlämningar försvinner ut i älven utan att vi har någon som helst möjlighet att undersöka dem. Det är ganska deprimerande. Man blir ledsen. Vattenkraften har tyvärr bidragit till att vi har förlorat möjligheter till mer kunskap om vår äldsta historia här uppe, säger Frida Palmbo.

Hon deltar i forskningsprojektet ”Norrlands vattenknutna kulturmiljöer”, som Extrakt har skrivit om tidigare. Inom projektet har två fyndplatser längs reglerade älvar undersökts med målet att öka kunskapen om hur fornlämningar påverkas av vattenkraften. I somras undersöktes till exempel en 8 000 år gammal boplats vid Nelkerim i Lilla Lule älv, i Jokkmokks kommun.

På grund av vattenkraften ligger platsen oftast under vattnet, men vissa år är det torrt några dagar eller veckor på våren. Vid arkeologiska undersökningar av platsen har det visat sig att nya fynd löpande kommer fram ur sanden när vattnet sköljer över marken, och vissa typer av fynd spolas då snabbt ut i älven och försvinner. Det gäller till exempel kol och brända ben från matrester, en typ av lämningar som är viktiga för att kunna datera hur länge en plats har använts som boplats.

Vid Nelkerim hade arkeologerna tur. Vid en undersökning 2022 hittade de några brända ben innan dessa hann spolas bort, vilket innebar att boplatsen kunde dateras.

– Det skulle behövas en kontinuerlig övervakning och inventering av fornplatserna längs de reglerade älvarna men också att man snabbt kan göra räddningsundersökningar innan det är för sent, om man upptäcker en fyndplats som riskerar att förstöras, säger Frida Palmbo.

”Vi förhåller oss till det system som finns”

I dagsläget ställs inga krav på vattenkraftsbolagen att göra insatser för att rädda fornlämningarna längs de reglerade älvarna. Enligt fornminneslagen ska exploatörer betala för arkeologiska inventeringar och undersökningar innan de påbörjar en exploatering, vilket företagen som bedriver vattenkraft i Norrland gjorde under 1950-talet.  

Extrakt har sökt det statliga bolaget Vattenfall, som är den största vattenkraftsproducenten i Sverige, med frågor om hur de ser på sitt ansvar, och ifall de är beredd att bekosta inventeringar och utgrävning längs de reglerade älvarna. En representant från bolaget svarar via mejl att frågorna är hanterade sedan tidigare:

”Det är inte vi som har bestämt hur systemet ska vara, utan vi förhåller oss till det system som finns.”

Enligt kulturmiljölagen ska fornlämningar bevaras för framtida generationer, men om man ska klara den uppgiften längs de reglerade älvarna krävs det att man lägger i en ny växel, menar Frida Palmbo.

– Det behövs massa arkeologer, och finansiering.