Lupinens framfart kartlagd – hit har den ännu inte nått

Blomsterlupinens framfart längs vägar syns tydligt i stora delar av landet – men på vissa platser är den invasiva arten fortfarande sällsynt. Nu har forskare försökt kartlägga lupinens utbredning, för att förstå vad som begränsar den.

– Den stora och svåra frågan med en invasiv art är: hur långt kan den nå? Om den är ovanlig på en plats, är det för att den inte trivs där, eller bara för att den inte ännu hunnit dit? Våra modeller tyder faktiskt på att det är alternativ ett som råder i detta fall. Både temperatur och nederbörd verkar spela roll, lupinen trivs i regniga områden, säger Olle Lindestad, forskare vid Institutionen för ekologi, miljö och botanik på Stockholms universitet, i ett pressmeddelande.

Med kamera monterad på bilen har han tillsammans med kollegor kartlagt totalt 2100 kilometer vägkant längs vägsträckor över olika delar av landet. Studien, nyligen publicerad i tidskriften Ecosphere, gjordes för att förstå om blomsterlupinens utbredning begränsas av. Om det beror på miljöfaktorer som temperatur eller om arten helt enkelt inte hunnit sprida sig längre ännu. Ur ett nationellt perspektiv verkar klimatet vara den begränsande faktorn, då lupiner saknas eller är ovanliga i stora delar av Lappland och norra fjällkedjan.

Men på en lokal nivå har snarare mänsklig bebyggelse störst betydelse för hur spridd lupinen är. Studien visar att lupiner nära bebyggelse är större och bildar tätare bestånd, något som forskarna tror beror på att det är äldre populationer som fungerar som spridningskällor för det omgivande landskapet.

– Ju längre norrut vi mätte, desto mer sällan hittade vi lupiner långt från bebyggelse. Min gissning är att det är i landets mellersta delar som åtgärder mot arten har bäst chans att göra skillnad. Södra fjällkedjan, till exempel, och norrlandskusten. Där tyder våra modeller nämligen på att lupinen trivs, men den är ännu inte så etablerad där som i Sydsverige, säger Olle Lindestad.