Joggare leder in stadsplanerare på nya vägar

Joggarna intar städerna, men utan att stadsplanerarna hängt med i tempot. Nu ska forskarna kartlägga både löparna och joggningens historia för att skapa en hälsosam stadsutveckling.

– Vi har länge planerat våra samhällen utifrån två hastigheter: bilar och fotgängare. Nu håller man också på att få in cyklisterna i planeringen. Men vi måste få ett nytt sätt att tänka även när det gäller fotgängare, för joggarna har blivit allt fler och nu springer folk överallt – inte bara i skogen. Vi måste lära oss planera för flera olika hastigheter och rörelsemönster för de som rör sig till fots, säger Mattias Qviström, professor i landskapsteori vid Sveriges Lantbruksuniversitet i Alnarp. Tillsammans med flera svenska och brittiska kollegor har han nyligen fått pengar från Formas för forskningsprojektet ”I joggingens spår – om nya rörelsemönster och hälsosam stadsutveckling”. Projektet ska bland annat i samarbete med Malmö stad göra rytmanalyser av stadens joggare, det vill säga studera hur de rör sig under dygnet, under veckan, under olika årstider och under en faktisk löprunda. Resultaten ska sedan användas som underlag för stadsplanering.

Starkt skogsideal

Man kommer även studera hur man tidigare under 1900-talet planerat för joggning, för att se vad som går att lära av historien. – Motionslöpning uppfanns i slutet på 1950-talet som ett sätt att komma tillrätta med de ökande välfärdssjukdomarna, säger Mattias Qviström. Det var ett samarbete mellan läkare och Friluftsfrämjandet och det fanns ett starkt skogsideal: det var i skogen man skulle springa, det ansågs både nyttigt och naturligt. Ett helt koncept med elslingor, bastu och gärna en sjö för bad i stadsnära skogar spreds med hjälp av intensiv lobbying över hela landet. – Nu däremot springer folk överallt, och det kan tyda på nya ideal. Hur förhåller sig löparna till staden? Springer de där bara för att inte har tid att ta sig ut till skogsområdet eller för att de tycker att det är en bra miljö att springa i? På 1970-talet kom riktlinjer för löpslingor och motionscentraler utomhus i anslutning till dem. Det var i riktlinjernas tidevarv då allt skulle standardiseras. – Men därefter försvinner planeringstänket. Värdet av att jogga fortsätter att uppmärksammas, men kopplingen till planeringen finns inte. Tidigare i år kom en vägledning från Boverket, med titeln ”Planera för rörelse”. Den uppmanar till att tänka på rörelse i planeringen, men den tar bara ett övergripande grepp och säger inget specifikt om löpning. Löpning är en aktivitet som ofta faller mellan stolarna. Den anses varken vara sport eller friluftsliv, säger Mattias Qviström. Men är inte den myckna joggningen just nu bara en modefluga? – Joggning som företeelse har förändrats årtionde för årtionde och den kommer nog att fortsätta förändras. Det är inte givet hur vi springer imorgon. Men behovet av vardagsmotion ökar alltmer med den livsstil vi har, och löpning som en bra form för vardagsmotion tror jag kommer att stå sig, säger Mattias Qviström. – Vi är fortfarande otroligt fast i bilstaden som modell. De anläggningar som gjordes på 1960- och 1970-talen fångar hela välfärdssamhällets ideal och sätt att se både på natur-umgänget och på kroppen. Man planerade för att människor skulle åka bil till anläggningarna, ofta hela vägen fram till omklädningsrummet – man räknade till exempel med två omklädningsskåp per bil, säger Mattias Qviström. – Efter de satsningarna har man inte aktivt planerat för löpning. Nu vill vi undersöka vilka hinder löparna upplever och hur man kan skapa mångfunktionella miljöer i städerna där även löpning får rum. Det finns en stor möjlighet att tänka kreativt kring löpning i städer, som man inte har gjort tidigare. Joggar du själv? – Ja – tyvärr! Det är faktiskt ett problem att alla inom forskningsområdet själva är entusiastiska kring löpning. I det här projektet har vi i alla fall några som inte joggar – och det är bra.