Våtmarker är kända för sin artrikedom och amerikanska myndigheter har redan lagt flera miljarder dollar på att återväta landets största träskområde Everglades. Extrakt reste till USA och tog reda på hur våtmarksexperterna tacklar kommande kriser. Blir havsnivåhöjningar och invasiva arter två problem för mycket?

Ett par skeptiska ögon betraktar oss på avstånd. Alligatorns kropp göms under vattenytan, bara huvudet sticker upp. Mississippialligatorn – eller amerikansk alligator som den också kallas – är en skicklig dykare. Den kan tålmodigt vänta på sitt byte i flera timmar.

Vi befinner oss i Everglades i Florida i sydöstra USA. Det är ett av världens största våtmarksområden. Unesco klassar nationalparken som ett världsarv och just den här morgonen är det lågvatten. Mangroveträdens rötter är alldeles nakna och vattendjupet är bara 50 centimeter.

– En alligator är egentligen ganska skygg, men om du matar den kommer den att börja associera människor med mat. Då skapar du ett monster. Varje år dör en handfull människor i alligatorattacker i Florida, säger vår kapten som kallar sig för JR.

JR är född och uppvuxen i området. Nu kör han en så kallad airboat som drivs av stora fläktar och är designad för att ta sig fram i grunt vatten.

Pesthärjad sumpmark

För bara hundra år sedan stämplades Everglades som ”pesthärjad sumpmark”. Politiker och företagsledare ville till varje pris dika ut och dränera för jordbruk. Det förändrade ekosystemet i grunden. Nio av tio fåglar försvann och många andra arter trängdes undan när livsmiljön krympte.

I dag återstår bara en bråkdel av det ursprungliga träskområdet. Samtidigt vet vi att våtmarker är några av världens mest artrika miljöer. De fungerar också som vattenmagasin, vilket är positivt vid både torka och bränder. I många fall lagrar våtmarkerna kol.

Vid det här laget har den allmänna opinionen i USA vänt. Everglades har fått enorma statsbidrag för återvätning och området har börjat återhämta sig igen. När en större del av sötvattnet behålls inne i Everglades i stället för att spolas ut i havet har tillvaron för flera arter stabiliserats. Men säg den lycka som varar. JR visar tre bilder i sin mobiltelefon som alla föreställer gigantiska ormar med brunfläckigt mönster.

Den allra första burmesiska pytonormen rymde troligtvis från ett terrarium redan för 40 år sedan. Vid det här laget har arten etablerat sig i nationalparken. I dag klassas ormen som en invasiv främmande art och har bland annat tagit död på stora mängder groddjur.

– Jag hittade en orm i buskarna när jag skulle hämta posten för några månader sedan. Den var liten, bara tre meter. Min kompis hittade en i garaget som var nästan sex meter lång. Ormen kommer aldrig försvinna, den är en del av ekosystemet nu. De senaste tio åren har mitt hem förändrats för alltid, säger JR och berättar att han och hans kollegor också skjuter ormar på uppdrag av nationalparken.

Svensken som forskar i USA

Det råder inga tvivel om att utmaningarna för Everglades nationalpark fortfarande är många. Det konstaterar biologen Alexander Blochel som arbetar på Everglades Science Centre. Han är född och uppvuxen i Sverige och utbildade sig vid Umeå universitet, men sedan sex år tillbaka arbetar han vid fågelskyddsorganisationen Audubon i USA.

Han har studerat arter som rosenskedstork, en rosa pelikanfågel med skedformad näbb. Den äter bara småfisk och är därför beroende av grunda vatten. Alexander Blochel har också varit inblandad i flera återvätningsprojekt.

– Burmesisk pytonorm äter allt de kommer över så länge det bara ryms i munnen på dem, inklusive skedstorkar, även om det inte är huvudfödan. Vi ser också att havsnivåhöjningarna börjar bli ett allvarligt problem. Klimatförändringarna är väldigt tydliga i Florida, säger Alexander Blochel.

Everglades Science Center har kartlagt havsnivåhöjningar sedan år 1913. De senaste 20 åren har ökningen i genomsnitt varit en centimeter om året, berättar han. Det är ett problem för många amerikaner som bosatt sig nära kusten, men även fåglarna råkar illa ut. När saltvatten letar sig in i sötvattenekosystemet konkurreras småfisken ut av större fiskarter som är så stora att vadarfåglarna inte kan äta dem.

– Några arter kommer att dö, andra kommer att flytta på sig. Det gör att det kan bli aktuellt att skydda helt nya områden i Everglades som just nu saknar skydd, säger Alexander Blochel.

Ogästvänlig arbetsmiljö

Alexander Blochel och hans kollegor har placerat ut mätstationer runt om i Everglades som registrerar parametrar som vattennivå, temperatur och salthalt. För att illustrera svårigheterna går han före oss ned för forskningsstationens trappa. Snart håller han upp en fuktig och rostig mätstation som förstördes i en översvämning i samband med en storm.

I rummet bredvid trängs ett tjugotal frysar fullproppade med fisk. Forskarna har sparat fisk från Everglades i 30 år för att kunna jämföra hur populationerna ändrats. De kan exempelvis också studera hur mycket mikroplaster och tungmetaller fiskarna innehåller.

– Everglades är ett ogästvänligt område att arbeta i. Alla våra redskap tenderar att blåsa sönder eller trassla in sig i något. Många av oss har stora problem med myggen också, men jag kommer från Norrland så just det tycker jag i alla fall inte är så farligt, säger Alexander Blochel.

Stridigheter om dricksvatten

I Sverige har våtmarksdebatten blossat upp ordentligt de senaste åren. Miljöaktivister har blockerat motorvägar och stormat in i direktsändningar av Melodifestivalen och Let’s Dance med budskap om att återväta våtmarker.

I USA har den debatten i mångt och mycket blåst förbi, menar Alexander Blochel. De flesta har insett värdet av träskmarkerna vid det här laget.

– Men det pågår stridigheter om dricksvattnet. Naturligt strömmar vattnet söderut, men sockerrörsodlare i norra Everglades vill gärna behålla så mycket av vattnet som möjligt, vilket skulle få förödande konsekvenser för djurlivet. Det finns fortfarande många problem som behöver lösas, säger Alexander Blochel.

Förändrat för alltid

Tillbaka med kaptenen JR åker vi längre in i nationalparken. Everglades är som en labyrint av gräsmarker och mangroveträsk. En blåhäger betraktar oss lugnt och i takkronorna skymtar vi en tvättbjörn. Det dröjer inte särskilt länge förrän vi ser ytterligare en alligator. När den sakta börjar simma i det glittrande vattnet är synen smått magisk.

– Men alligatorerna är inte längre i toppen av näringskedjan. Pytonormarna är överallt och jag har själv sett hur en orm sväljer en alligator utan några större problem. De äter flera av våra inhemska arter och jag tycker att det är så fruktansvärt sorgligt, säger JR.

Forskaren Alexander Blochel konstaterar att rosenskedstorken och andra fåglar har större möjligheter att klara sig eftersom de kan flyga iväg. För groddjur och andra mindre djur är oddsen betydligt sämre. Å andra sidan lär fåglarna få det tufft i takt med att havsnivåhöjningarna ställer till med allt större besvär.

– Även om många insett värdet av Everglades återstår fortfarande mycket att göra, säger Alexander Blochel.


Anna Liljemalmtext
Sara Mac Keyfoto

Vad tycker du? Kommentera!

Extrakts kommentarsfält är modererat. Vi förbehåller oss rätten att radera eller beskära poster som till exempel innehåller reklam, personangrepp, rasistiskt eller sexistisk innehåll, alternativt länkar till sidor där sådant innehåll förekommer.

  • Fredrik Bruno skriver:

    Är inte havsnivåhöjningen jämnt fördelad över jordklotet. Everglades var ju en sumpmark, och det är ju inte osannolikt att en bra del av den lokala nivåhöjningen inte beror på en höjning av den eustatiska vattennivån, utan på att marken komprimeras och sjunker, särskilt som den blivit utdikad.
    Stora städer utefter kusten ligger ofta på t.ex. gamla floddeltan, så städerna sjunker av sin egen tyngd och det mer än vad världshaven stiger. T.ex. New Orleans, Shanghai eller Bangkok. Det är fortfarande ett problem, men där är det i första hand andra motåtgärder som behövs än att bromsa klimatförändringarna. Sen är ju höjningen av den eustatiska vattennivån genom t.ex. avsmältning av glaciärer ett annat problem, även om det är en process som pågått kontinuerligt ända sedan istiden smälte bort för 10-20.000 år sen.