Forskare skriver allemansrättens historia

Allemansrätten har blivit en del av den nordiska självbilden – men den bär på ett förflutet kantat av konflikter. Nu synliggör forskare vid Uppsala universitet den historiska kampen om våra vilda, ätbara resurser.

Det finns ett starkt stöd för idén att vem som helst ska ha möjlighet att ge sig ut i naturen för att vandra, tälta eller plocka svamp och bär. Samtidigt uppstår ibland debatt om hur långt allemansrätten egentligen ska sträcka sig.

– De senaste åren har vi till exempel sett diskussioner kring kommersiell bärplockning, där bärföretag och markägare tvistar, säger Matti La Mela, forskare i digital humaniora vid Uppsala universitet.

Han berättar att konflikter mellan bärföretag och markägare inte är något nytt fenomen, typiskt för vår tid.

– I debatten kan det låta så, men så är det inte.

Tvärtom, menar han, har allemansrätten alltid varit grund för konflikt mellan kommersiella aktörer och markägare. Redan i slutet av 1800-talet fanns entreprenörer som organiserade storskalig bärplockning i svenska skogar. I synnerhet fattiga kvinnor anlitades som plockare och bären exporterades, huvudsakligen till Tyskland.

– Upplägget var ganska likt hur det ser ut i dag, fast man anlitade lokala plockare och rekryterade inte från andra länder, säger Matti La Mela.

Han berättar att den storskaliga, kommersiella bärplockningen i slutet av 1800-talet upprörde vissa markägare som tyckte att de borde ha rätten till bären.

– Just det kommersiella nyttjandet verkar ha debatterats under hela allemansrättens historia. Så länge det är privatpersoner som plockar svamp och bär för eget bruk är det oftast inga problem, men när det görs kommersiellt väcker det motstånd.

Underlättar friluftslivet

Forskningsprojektet om allemansrätten, som Matti La Mela leder, är fortfarande i startgroparna, men något som är tydligt redan nu är att principen sedan mitten av 1900-talet har varit starkt förknippad med turism och friluftsliv.

– Det beror på att vi under 1900-talet fick mer semester och fritid jämfört med tidigare, säger han.

Själva begreppet ”allemansrätten” dyker faktiskt inte upp förrän under 1940-talet, och då i den statliga fritidsutredningen. Syftet var att kartlägga och förbättra möjligheterna för allmänheten att ägna sig åt friluftsliv mot bakgrund av urbaniseringen och industrisamhällets tillväxt.

Allemansrätten som princip fanns dock långt innan ordet etablerades, men då var det inte fritid och rekreation som stod i fokus.

– I sin kärna handlar allemansrätten om tillgången till naturresurserna, säger Matti La Mela.

I sin forskning fokuserar han på tiden före fritidsutredningen, innan ordet allemansrätt började användas, närmare bestämt åren 1880-1950. Han undersöker utvecklingen i Sverige och Finland, som har haft liknande regleringar, och utgår bland annat från gamla digitaliserade tidningsartiklar och parlamentariska dokument.

Han vill ta reda på vad det egentligen var som gjorde att vi i Norden lät naturens ätbara resurser förbli en allmän tillgång. I många andra länder gick beslutsfattarna i en annan riktning under 1700- och 1800-talet, och valde att stärka markägarnas rättigheter.  

Viktig resurs för Nordens fattigaste

Att Sverige och Finland inte införde lagar som begränsade allmänhetens rätt att plocka bär och svamp tror Matti La Mela delvis kan bero på att vi har mycket yta i relation till folkmängden. Konkurrensen var kanske helt enkelt inte så stor.

I den historiska debatten ser han också att det argumenteras för att vilda bär och svampar utgör en alltför viktig resurs för de fattigaste i samhället. Beslutsfattarna ville inte ta ifrån de mest utsatta möjligheten att försörja sig på det naturen ger, och inte bara av humanitära skäl.

– Det beskrivs som att alla i samhället tjänar på att de fattigaste har tillgång till detta, även markägarna som får betala mindre skatt om de fattigaste i någon utsträckning kan försörja sig på egen hand.

Allemansrätten på uppgång

Matti La Mela berättar att allemansrätten har en stark ställning i Norden, och under de senaste decennierna ser han också ett växande intresse internationellt.

Flera länder har valt att öppna upp naturen och ge allmänheten möjlighet att röra sig friare i skog och mark. Utvecklingen syns till exempel i England, där man stegvis sedan 1990-talet har infört regler som påminner om den nordiska allemansrätten.

Matti La Mela tror att utvecklingen internationellt kan leda till ett ökat intresse för erfarenheter från Norden, och där hoppas han att hans forskning kan komma till nytta.

– Jag tänker att länder som överväger sådana här reformer kanske kan lära något från oss om vad man vinner på att ge människor tillgång till naturen, och vilka konflikter som kan uppstå.