Fabriken där alla kan bygga sina egna bostäder

Vid ett vindpinat kustområde på Tjörn byggs mer än bara hus. Här formas gemenskap, självförtroende – och nya idéer om framtidens bostäder. Forskaren Jenny Stenberg vill sudda ut gränserna mellan teori och praktik. Kan arkitektur och planering bli ett verktyg för social förändring?

På ön Tjörn i Bohuslän doftar havsvindarna av sågspån – åtminstone på Egnahemsfabriken. Här står en brokig skara byggnader i olika storlek, färg och form. Hammarslag ekar i bakgrunden. Någonstans ilar en sågklinga.

Den medlemsdrivna ekonomiska föreningen har sedan 2017 möjliggjort för privatpersoner att bygga egna hus, delta i byggprojekt eller beställa typhus. Syftet är att bygga hållbart, gemensamt och ekonomiskt överkomligt – även för de som inte får plats på dagens bostadsmarknad.

Mitt i allt detta står Jenny Stenberg, med en bakgrund som arkitekt och 25 års erfarenhet av forskning – de senaste tre åren från Göteborgs universitet, och innan dess på Chalmers Arkitektur. Hon har varit involverad i verksamheten sedan starten och sitter även i styrelsen. 

På Egnahemsfabriken ägnar hon sig åt aktionsforskning, vilket innebär att hon tillsammans med föreningsmedlemmar testar och utvärderar idéer direkt i praktiken i syfte att skapa förändring.

– Vi forskare skriver så mycket som ingen läser. Det som behövs nu är implementeringsforskning –  att ta steget från kunskap till handling.

Jenny Stenberg driver flera parallella forskningsprojekt inom Egnahemsinitiativet. I projektet Unga omställningsakademin, också kallat Fabriken, formger ungdomar byggnader tillsammans. Projektet finansieras av Allmänna Arvsfonden och drivs i samverkan med Tjörns kommun. Målgruppen är unga mellan 12–20 år som står utanför studier eller arbete. 

Inspiration till arbetssättet fick Jenny Stenberg redan på 90-talet i Argentina, där hon som arkitektstudent under ett år arbetade med självbyggeri och medskapande i ett slumområde.

– När jag kom tillbaka och jobbade som arkitekt i Sverige fanns inget intresse för den typen av frågor. Men successivt har pendeln svängt. 

Innan varje arbetspass samlas ungdomsgruppen och handledarna över en fika och går igenom dagens uppgifter. En altan ska flyttas. Väggar till en ny byggnad ska resas.

Det är långt från ett klassrum. Och just därför fungerar det, menar projektledare Anna Berglund.

– Det här är en plats som inte finns i dag, en slags brygga till nästa steg. Du kanske har hoppat av skolan, är utan sysselsättning, kanske har hamnat i socialt utanförskap. Då är vi en plats där du kan hitta gemenskap och lära dig nya saker.

Förhoppningen är att praktiska och kreativa uppgifter ska öka deltagarnas tillit till sig själva och varandra, ge ökad social förmåga och skapa välmående, menar hon.

– En av våra deltagare har sagt att det här har räddat henne. 

Ungdomarna är alltid med i beslutsfattandet och genomför sina egna idéer: en kiosk, ett fårhus, ett stall – och nu även ett ungdomshus på hjul. Jenny Stenbergs process går i flera steg. Först väljer de ut en fysisk plats för bygget och diskuterar syftet. Innan själva snickrandet tar vid skapar de modeller i lera och papper.

– Arkitekter och snickare vill alltid förenkla, medan ungdomarna är friare i sitt tänkande. Tanken är att överföra makt från de som brukar bestämma till de som faktiskt ska använda platsen, säger hon.

Forskarna ser att medskapande ökar engagemanget och intresset för att även skapa andra saker i livet. 

– Kan man tänka sig att bygga sitt hus, så kan man också tänka sig att bygga samhället.

Två av ungdomarna runt bordet – Wiktoria Bergström och Hugo Andersson Johansson – sitter närmare varandra än de andra. De har blivit ett kärlekspar under projekttiden, och sammanfattar vad de tycker gör projektet viktigt: gemenskapen och friheten från prestationskrav.

– Jag tycker det är jättebra. Man kan vara med och socialisera. Jag hade inget att göra. Nu har jag lärt mig att prata med folk, säger Hugo. 

September blir projektets sista månad, och medarbetarna kämpar nu för att få stöd till att bli en permanent verksamhet.

– Det ser lovande ut. Inte för att det är enkelt, men kommunerna ser att det här gör verklig skillnad, säger Jenny Stenberg.

Egnahemsfabrikens vision är att även unga, nyanlända och äldre – genom eget arbete och gemenskap – ska kunna bygga sina egna bostäder. Jenny Stenberg har tittat på möjligheten att skala upp den här typen av bostadsförsörjning till hela landet, så som egnahemsrörelsen gjorde under 1900-talets första hälft. Men till skillnad från då, menar hon, är dagens initiativ inte toppstyrda.

– Rörelsen var statligt driven och stödd, och dessutom kommunalt förankrad. Forskningen visar att det också behöver vara så nu, om vi vill att detta ska växa. 

Förra året tillsatte regeringen en ny egnahemskommissionär med uppdrag att klarlägga orsakerna till småhusens låga andel av nyproduktionen av bostäder. Kommissionären ska även arbeta aktivt för att öka småhusbyggandet. 

– Det krävs flera insatser, annars blir denna typ av byggande endast för den övre medelklassen, inflikar Jenny Stenberg. 

Markpriser, lånevillkor, lagstiftning – allt måste anpassas, menar hon. Till exempel skulle kommunen med sociala hållbarhetskriterier kunna anvisa mark till de som vill bygga själva. Eller hyra ut tomter. 

– Det är jätteviktigt på ett ställe som till exempel Tjörn, där tomtpriserna är höga. Då spär man ut betalningen, i stället för att tvingas betala en hög bankränta. Man får också bort marknadseffekten lite.

– Om man ska få till en riktig samhällsförändring tror jag att de ansvariga institutionerna – kommun, stat och i viss mån regionen – måste anpassa sig till att jobba med civilsamhället.