Effekterna av återställning av våtmark granskas i ny studie

Återställning av våtmarker lyfts fram som en viktig åtgärd för klimatet och för att skydda hotade arter, men hur väl fungerar egentligen metoden? I ett nytt forskningsprojekt ska effekterna på den biologiska mångfalden följas över tid.  

Återställning av våtmarker har under de senaste åren seglat upp som en av de viktigaste naturvårdsåtgärderna i Sverige. Genom att täppa igen diken och återskapa naturliga vattenflöden är målet att minska utsläppen av växthusgaser – och på samma gång gynna hotade växter och djur som lever i våtmarksmiljöer.

Det genomförs våtmarkssatsningar på flera håll i landet. Samtidigt finns det kunskapsluckor kring vad åtgärderna egentligen får för effekter – särskilt när det gäller den biologiska mångfalden.

– Uppföljning är viktig för att vi ska veta vad vi kan förvänta oss, och om vi kan förbättra resultaten av återställningen på något sätt. Som det är nu görs åtgärderna lite i blindo, säger Pierre Tichit, forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.

Under fyra år kommer han att följa ett antal våtmarksåterställningar i Västerbotten och studera hur olika arter reagerar på åtgärderna. I dagsläget har det gjorts väldigt få sådana studier i en svensk kontext, och den forskning som finns internationellt ger inga entydiga svar.

– I vissa fall verkar arter återkomma relativt snabbt – åtminstone de lite vanligare arterna. Andra studier visar att i synnerhet känsliga och specialiserade arter kan utebli även efter lång tid, säger Pierre Tichit.

Han hänvisar till en tysk studie som visar att trollsländor snabbt återvände till ett område efter att dikena hade tagits bort medan vissa fjärilsarter inte hade återkommit trots att det gått många år. 

Omgivande natur spelar roll

Varför vissa arter kommer tillbaka och andra inte, och varför resultatet kan bli lyckat i ett område och mindre framgångsrikt i ett annat – det är frågor som i stor utsträckning är obesvarade, förklarar Pierre Tichit.

En faktor som verkar ha betydelse är hur landskapet ser ut runt omkring den återställda våtmarken. I områden där det finns andra välfungerande våtmarker ökar chansen att arter med låg rörlighet, som inte kan förflytta sig långt, ska hitta till det nya våtmarksområdet och etablera sig.

–  I landskap som präglas av låg biologisk mångfald, till exempel produktionsskogar och intensivt brukad jordbruksmark, kan förutsättningarna vara helt andra, säger Pierre Tichit.

– Vi vet egentligen för lite om förutsättningarna i svenska förhållanden, men internationellt verkar återställning i skyddade områden med höga naturvärden vara mer framgångsrika sett till den biologiska mångfalden än åtgärder i starkt påverkade landskap.

Förväntningarna kan vara för höga

I det nya projektet ska Pierre Tichit genomföra fältstudier och räkna på olika arter av växter, insekter, spindlar och fladdermöss. Utöver fältstudierna kommer han att använda medborgardata från Artportalen vid SLU. Genom att sammanställa observationer från allmänheten i områden där våtmarksåterställningar har gjorts hoppas han kunna kartlägga fler arter och längre tidsperspektiv än vad som är möjligt med traditionella inventeringar.

Målet med projektet är ett förbättrat underlag för politiker, markägare och myndigheter – aktörer som fattar beslut om våtmarksåterställningar.

Han tror att förväntningarna på vad som kan uppnås i vissa fall är orealistiskt höga, men tillägger att även om förhoppningarna inte alltid infrias till 100 procent innebär det inte att det skulle vara fel att satsa på våtmarksåterställning.

– Det har blivit en debatt kring våtmarker där det är svårt att få nyans, men verkligheten är komplex. Vi behöver mer kunskap om vilka effekter som kan – och inte kan – uppnås.