”Det är lite High Chaparall”

Entreprenörerna som säljer kolkrediter i svenska skogar beskriver det som att de ”får saker att hända” i klimatarbetet. Kritikerna ser i stället tveksamma och ineffektiva lösningar som i slutändan kanske inte klarar att leverera klimatnytta. Det här är del tre i Extrakts artikelserie om handel med kolkrediter i skogsbruket.

Det är svårt att få en överblick över handeln med kolkrediter i Sverige. Branschen rymmer både lokala initiativ och internationella företag som ser en marknad i de stora svenska skogarna. Affärsidén är att agera mellanhand mellan privata skogsägare och bolag som vill bidra till kolinlagring i skog och mark. Många av företagen, kolkreditsmäklarna som de kallas inom branschen, är nystartade.

Madelene Ostwald, forskare vid Tema miljöförändring vid Linköpings universitet, ser en bransch som söker vägar framåt: 

– Företag startas, läggs ner, döps om. De byter skepnad och kommer tillbaka med nya namn och nya inriktningar. Det är lite High Chaparall, skulle jag säga. Jag tror att de kämpar för att försöka hitta en produkt som funkar ekonomiskt.

Söker köpare utomlands

Extrakt har gjort en enkät med fem företag som säljer kolkrediter i svensk skog (se faktarutor). De upplever intresset för att köpa kolkrediter som ganska svalt här i Sverige och vänder sig därför utomlands för att hitta köpare.

Vilka löften företagen som förmedlar kolkrediter i svenska skogar ger och vilka avtal de skriver med skogsägarna varierar. Uppläggen kan kännas invecklade och är svåra att granska för någon som inte är expert. I många fall handlar det om att skjuta upp avverkningen av skog, så att träden får växa längre och binda mer kol.

Det finns också aktörer som gödslar skog för att på så sätt öka tillväxttakten under en period och därmed också kolinlagringen. Vilka metoder som fungerar och om handel med kolkrediter alls är rätt väg i klimatarbetet finns det olika uppfattning om bland forskare och experter.

Mattias Lundblad, som forskar om koldioxidbudgetar och kolupptag i olika naturtyper, konstaterar att i princip alla initiativ som har fokus på kolinlagring i skog erbjuder tillfälliga lösningar.  

– Förr låg fokus mer på att åtgärderna behövde vara permanenta, men för att uppnå permanent kolinlagring i skog krävs i princip att den sätts av till naturreservat. Numera verkar det finnas en större acceptans för att alla insatser inte är permanenta utan är ett sätt att köpa tid i klimatomställningen, säger han.

Långa åtaganden för skogsägare

Företagen som Extrakt har haft kontakt med lovar kolinlagring från 20 till 49 år. Internationellt är det vanligt med åtaganden på 5-20 år men det finns också initiativ som sträcker sig över hela 100 år.

Tillfällig kolinlagring kan enligt Mattias Lundblad ha effekt i klimatarbetet genom att det minskar mängden koldioxid i atmosfären i en kritisk tid. Med rätt timing kan det hjälpa oss att undvika toppen på uppvärmningen och så kallade ”tipping points”.

För att tillfällig kolinlagring ska ha en positiv klimateffekt krävs dock att vi på global nivå lyckas vända utsläppskurvan under den tid som skogsägaren håller det inlagrade kolet i sin skog. Om åtagandet löper ut och skogsägaren väljer att avverka släpps merparten av den inlagrade kolen ut till atmosfären igen, och om världen i det läget fortfarande står inför ett akut klimathot uteblir effekten av den tillfälliga kolinlagringen.

Svårt att bevisa klimatnyttan

Mattias Lundblad ser fler svårigheter när det gäller att skapa trovärdighet för kolkreditshandeln. Man måste till exempel kunna bevisa att skogsägarna genomför åtgärderna just på grund av kolkrediterna. Om skogen aldrig var tänkt att fällas från första början innebär det ingen extra klimatnytta att skogsägaren får betalt för att låta den stå. Detta brukar kallas kravet på additionalitet.

Mattias Lundblad ser ytterligare en hake med de projekt som har som metod att öka kolinlagringen genom att skjuta upp avverkningen:

– Så länge det finns en efterfrågan på virke kommer man antagligen bara avverka skog någon annanstans i stället, i värsta fall utanför Sverige i länder med mindre hållbart skogsbruk. Om man sparar en skog och effekten blir att en annan skog avverkas i stället, då har man ju egentligen inte åstadkommit någon nytta för klimatet, säger han.

Tomas Lundmark, vd för Carbon Capture Company, håller med om problematiken. Företaget certifierar skogsägare som vill börja sälja kolkrediter, och beräknar hur mycket extra kol de kan lagra genom att öka mängden träd i sitt skogsinnehav.

Att minskad avverkning i en viss skog riskerar att leda till ökad avverkning i en annan brukar i kolkeditssammanhang kallas ”läckage”. Tomas Lundmark tycker inte att företag som säljer kolkrediter kan behöva ta ansvar för kolinlagringen i skogar som ligger bortom ens kontroll.

Däremot tycker han att man ska se till att undvika risken för läckage inom sina egna projekt. Han ser en särskilt stor risk med projekt som är avgränsade till endast en viss del av en skogsägares marker och menar att det kan uppstå situationer där skogsägare börjar avverka mer i en annan del av sin skog, för att väga upp den minskade mängden virke från skogen i kolkreditsprojektet.

– Det kan ju sluta med att man får pengar för kolkrediter samtidigt som man sänker kolinlagringen i sin skog på totalen, och då blir det ju jättekonstigt.

”Dyrt och ineffektivt”

Flera av företagen som säljer kolkrediter i svenska skogar framhåller att de genom sin verksamhet bidrar i kampen mot klimatförändringarna, och hjälper Sverige att nå de internationella åtagandena. EU-förordningen LULUCF ställer höga krav på Sverige att öka kolinlagringen i skog och mark, och där ser företagen som säljer kolkrediter att de hjälper till.

Fast Madelene Ostwald är inte övertygad. Hon tror att det finns andra, mer effektiva sätt att öka kolinlagringen i skogen.

– Om vi nu ska försöka göra åtgärder för att kolet inte ska flyga upp i atmosfären så är det ju jätteknäppt att vi låter privata företag göra vinst på det, som tredje part. Jag tycker det verkar dyrt och ineffektivt, säger hon.

Hur stor del av vinstkakan kolkreditsmäklarna tar varierar. Vissa företag som Extrakt har haft kontakt med uppger att de inte kan svara eftersom de inte har sålt några kolkrediter än. Två företag uppger att de lämnar ungefär en tredjedel eller lite mer till skogsägaren. Det finns också företag som tar hela förtjänsten från kolkreditsförsäljningen, och ersätter skogsägarna på annat sätt.

Madelene Ostwald tror att statliga bidrag till skogsägare kan vara ett sätt att öka kolinlagringen, eftersom att mellanhänderna bli färre. Den typen av bidrag kan till exempel bli verklighet om regeringen följer förslagen från Miljömålsberedningen, som presenterades i vintras. Där föreslås till exempel att skogsägare ska kunna få bidrag för att skjuta upp avverkningen i antingen fem år eller tjugo år.

Enligt Tomas Lundmark, på Carbon Capture Company, skulle det fullständigt rycka undan mattan för företagen som förmedlar kolkrediter.

– Då dödar man affärsmodellen, säger han.

Han hoppas att förslaget om statliga bidrag inte ska införas. Han tycker att Miljömålsberedningen felbedömer företagen som förmedlar kolkrediter, och menar att utvecklingen inom branschen går snabbt.

Han håller visserligen med om att det just nu är lite ”High Chaparall”, men tror att EU:s kommande ramverk, om handeln med kolkrediter i skog och mark, European Carbon Removal Certificate Framework, kommer att ge mer ordning och reda inom branschen.

– Den stora fördelen med att prissätta kolinlagringen via en marknad är att det skapar drivkrafter för innovation och effektivitet. Man slipper också kostsam statlig administration. När kolkrediter konkurrensutsätts uppnår man klimatnytta till lägsta möjliga kostnad – och säkrar samtidigt att bara de mest kvalitativa och verifierade klimatåtgärderna belönas.

Är statliga bidrag rätt väg att gå eller inte? Så här svarar Lars Tysklind, tidigare ordförande för Miljömålsberedningen.