”Asse II visar hur svårt det är att förutse framtiden”

Thomas Keating forskar om de utmaningar som mänskligheten ställs inför när högaktivt kärnbränsle ska förvaras i minst 100 000 år. Han menar att Asse II säger något om vad som står på spel när säkerheten i ett kärnavfallsförvar äventyras.

Tillsammans med sociologen Steve Woolgar leder han det treåriga forskningsprojektet Planera evigheten? som undersöker hur ansvarsskyldighet ska hanteras under stora tidsrymder. Projektet fokuserar på slutförvaret i Sverige respektive Finland.

Vad säger den läckande saltgruvan i Tyskland om de utmaningar som ni studerar?

– Vi har inte tittat explicit på Asse II. Men fallet säger något om vad som står på spel när säkerheten i ett kärnavfallsförvar äventyras och hur beteendet hos olika material, till exempel interaktioner mellan flytande och fast avfall, kan överträffa förväntningarna hos dem som förvaltar det. Och då gäller detta bara lågaktivt radioaktivt avfall.

I Tyskland gjordes en rad antaganden om säkerheten som bara några decennier senare visade sig vara minst sagt problematiska . Hur kan vi veta att det som i dag antas vara riktigt också är det om 50, 100 eller 1000? 

– Planeringen av infrastruktur och avfallsförvar, som ska hålla i 1000 år eller mer, kräver stor ödmjukhet. Det kräver också en acceptans för att våra försök att hantera en sådan avlägsen framtid tenderar att misslyckas. Framtiden, även de kommande 50 till 100 åren, är något som alltid överskrider våra försök till sannolikhetsberäkning.

I Sverige har första spadtaget till ett slutförvar av högaktivt avfall redan tagits. Tyskland räknar med att ha hittat en lämplig plats först 2074. Hur skiljer sig Sveriges approach i utvecklingen av ett slutförvar från Tysklands?

– Sveriges slutförvar för högaktivt kärnbränsle har varit under utveckling i flera decennier. Forsmark bekräftades som plats redan 2009 och är avsett att hålla i 100 000 år. Tyskland befinner sig fortfarande i fasen för platsval. Processen har försenats, och många sociala och teknologiska frågor är fortfarande obesvarade. En fråga gäller säker berggrund. En annan gäller det lokala samhället: vilka samhällen kommer att gå med på att lagra detta avfall under sina fötter i tusentals år?

Tyskland har startat om sin process att hitta en lämplig plats för slutförvar. Först 2074 räknar myndigheterna med ett resultat. Hur påverkar det långa perspektivet förtroendet för processen hos allmänheten? 

– Vad jag kan säga är att processen i Sverige har lett till ett tillsynes starkt lokalt stöd för deponeringsplanerna. Men det beror också i hög grad på den svenska kontexten. Det handlar om kulturella normer, tillit till staten, samhällsengagemang, kärnkraftsindustrin som arbetsgivare och en kollektiv rädsla för att misslyckas med att ta ansvar i nuet. Till skillnad från vissa andra tror jag inte att den svenska processen enkelt kan kopieras av andra länder, säger Thomas Keating.