Askan från avfallsförbränningen läggs på hög

Sverige är ett av de länder i Europa som bränner mest avfall. Det kan verka som att soporna försvinner i lågorna men så är det inte. 25–30 procent blir till aska som samlas på hög.

– Hanteringen av askan är nästan som ett slutförvar, säger Linus Ekman Burgman, forskare vid Linköpings universitet.

Han tycker att man kan prata om en ”ask-kris” i Sverige eftersom högarna med aska växer år för år.

Linus Ekman Burgman har just fått finansiering för ett projekt där han ska följa askan och försöka förstå varför den inte kommer till nytta.

– Vi vet att den kan användas till exempel för att ersätta kalk i cement eller som fyllnadsmassa i vägar, men energibolagen har svårt att sälja in den. Jag är nyfiken på hur de involverade aktörerna hanterar frågan om gränsen mellan avfall och resurs.

Som det är nu hamnar en stor del av askan från avfallsförbränningen på soptippar – eller på en ö i Norge. Dit transporteras svensk flygaska, alltså aska som fångas in från luften i samband med förbränningen. Den askan klassas som farligt avfall, och deponeras på ön Langøya i Oslofjorden. Askan som blir kvar på marken efter att soporna har bränts klassas inte som farligt avfall, men det pågår diskussion kring om den är lämplig att använda, till exempel i vägar, med tanke på risken för föroreningar.

Linus Ekman Burgman vill med sitt forskningsprojekt undersöka hur synen på askan påverkar huruvida den kommer till användning eller läggs på hög. Fokus för projektet är inte att svara på om askan bör användas eller inte, utan att beskriva hur synen på askan påverkar vilken hantering som blir möjlig.

Följer askans väg

Under projektet ska Linus Ekman Burgman följa askan och undersöka hur den hanteras och diskuteras i olika sammanhang. Tanken är att han ska åka med i de lastbilar som fraktar den svenska flygaskan till Norge, och även sitta med vid de möten där energibolagen försöker sälja in askan till cementbolag och byggföretag.

Han har tidigare studerat hanteringen av avloppsslam på liknande sätt, och tror att det finns mycket att lära av skiftet i synen på slammet.

– Där har det skett en stor förändring och slammet har blivit en resurs inom jordbruket. Omkring 60 procent återanvänds numera inom jordbruket. Kring millennieskiftet var det bara 5 procent.

Han konstaterar att huruvida vi betraktar något som avfall eller som resurs sällan är rationellt utan ofta kulturellt – och just nu är avfallsaskan starkt kodad som just avfall.

På energibolagen jobbar man hårt för att skapa en annan bild, men det går trögt.

– Jag har fått berättat för mig att det absolut inte får finnas minsta lilla spår kvar av mänsklig användning i askan, då vill ingen ha den. Om det till exempel sticker upp en bit av en gammal tandborste går askan inte att sälja för det påminner om ett mänskligt ursprung, och den kan uppfattas som smutsig.

Han förklarar att det egentligen inte spelar någon som helst roll att det är en tandborste i askan, om den till exempel ska användas i ett vägbygge.

– Det har ingen betydelse att det ligger en tandborste där någonstans under asfalten.

Kontroversiell export till Norge

Den största mängden av avfallsaska utgörs av det som blir kvar på marken efter förbränningen, men hanteringen av flygaskan är minst lika utmanande, tror Linus Ekman Burgman. Exporten till Norge är kontroversiell och har mött protester från norska miljöorganisationer, som menar att Sverige dumpar skadligt avfall utomlands.

På ön dit askan skickas har det tidigare brutits kalk. Från energibolagens sida har man ansett att förvaringen av askan där ska ses som en form av återställning av öns gamla kalkbrott. Den tolkningen har dock dömts ut av Naturvårdsverket, som menar att förvaringen av svensk aska på Langøya inte ska ses som återvinning utan som deponi.

Även när det gäller den aska som hanteras här i Sverige uppstår ibland en slags gråzon mellan återvinning och deponi, berättar Linus Ekman Burgman.

– Om man till exempel lägger på dubbelt så mycket aska vid ett vägbygge mot vad som egentligen behövs för konstruktionen är det kanske inte återvinning egentligen, utan snarare en ny form av deponi?

Sverige sticker ut

Även om materialåtervinningen har ökat är vi i Sverige fortfarande ett av de länder i Europa som deponerar störst andel av vårt avfall, och askan är en viktig orsak.

Att vi bränner så mycket av våra sopor kan spåras tillbaka till 1930-talet, och kampen för att utrota det gamla ”lort-Sverige”

– Det växte fram ett starkt modernistiskt ideal om ett rent och rationellt samhälle, och där passade förbränning in väldigt bra, säger Linus Ekman Burgman.

Genom sin forskning hoppas han kunna bidra till att mer av askan kan komma till användning. Samtidigt ser han att vi också behöver söka andra lösningar för vår konsumtion, så att vi inte producerar så mycket avfall.

– Att delar av avfallet blir aska behöver kanske inte vara ett problem om vi lär oss använda den, men det är ett problem att det blir så mycket aska.