Vi har tio år på oss att nå de globala målen för hållbar utveckling, men kommer vi att klara det? Det ser onekligen mörkt ut, men det är inte omöjligt. Extrakt har pratat med en av författarna bakom utvärderingen Global Sustainable Development Report 2019.

Genom de 17 globala målen ska följande saker uppnås till 2030: avskaffa extrem fattigdom, minska ojämlikheter och orättvisor i världen, främja fred och rättvisa och lösa klimatkrisen. Två målområden – barns hälsa och skolgång – är möjliga att nå förutsatt att de fortsätter att utvecklas som i dagsläget. Men för övriga områden ser det mörkt ut.
– Alla andra är helt ur spår, säger Eeva Furman, professor vid Finlands miljöcentral och en av de 15 experter som i rapporten Global Sustainable Development Report 2019 har deltagit i utvärderingen om hur arbetet med att uppnå målen går. .

I rapporten betonar experterna att omställning är möjlig ur ett rent vetenskapligt perspektiv, men att situationen är allvarlig. Främst fyra områden som släpar efter: de växande ojämlikheter inom alla länder, förlust av biologisk mångfald, klimat och avfall.

– Dessa fyra försämras hela tiden och det hindrar hela hållbarhetsarbetet eftersom alla områden är så tätt sammanlänkade.

Helhetsgrepp för att lyckas


Eeva Furman, professor vid Finlands miljöcentral.

Några aktörer som har utmärkt sig positivt i hållbarhetsarbetet är företag och städer, säger Eeva Furman.

– Företag och investerare har bidragit till att göra sina sektorer mer hållbara. Investerare har arbetat mycket med klimatkriterier och börjar nu bredda sig även till hållbar utveckling som helhet.

Trots att majoriteten av städerna fortfarande släpar efter ur hållbarhetssynpunkt så finns det förebilder. Två exempel är New York och Helsingfors, de första städerna som frivilligt lämnade en rapport till FN om verkställandet av målen för hållbar utveckling.

– Det gäller att stödja de som vill gå före och vill ha en förändring utan att lämna andra bakom. Det är en svår balansgång, men det är viktigt att visa vad som är möjligt för att få andra att följa efter.

Så, i detta allvarliga läge, vad behöver göras?
– Undvik fokus på enstaka mål. Alla mål hänger ihop och det krävs ett helhetsgrepp för att lyckas.

Bygga upp motståndskraft

En viktig del är enligt Eeva Furman att ändra synen på ekonomi.
– De globala tillgångarna är orättvist fördelade. Ekonomi ska inte vara ett ändamål i sig utan ett medel för att uppnå välmående.

Rent konkret innebär det att alla beslut måste fattas med hållbarhet som grund – på alla nivåer; exempelvis inom städer, stater och företag. Eeva Furman medger att det är svårt men hon har just medverkat vid möten i Finland där man har öppnat upp för nya sätt att tänka om budgetering.

– Vi kan inte längre tänka i departement som vi är vana vid, vi måste utgå från hållbarhetsystemet och se vad som behöver ändras för att nå målen.

Vi måste bygga upp motståndskraft för att möta kommande kriser. Det här kommer inte vara den sista.

Rapporten har rönt stort intresse, bland annat från olika instanser inom EU.

Sedan rapporten släpptes har coronapandemin fått stora konsekvenser globalt. Hur påverkar det hållbarhetsarbetet?

– Vi har insett att det kan komma andra kriser som påverkar oss alla och att vi måste bygga upp motståndskraft för att möta kommande kriser. Det här kommer inte vara den sista.

Ett enklare liv

Hon betonar också att corona har öppnat våra ögon för andra värden.
– Vi vistas utomhus mer nu och respekterar naturen på ett helt nytt sätt. Många har lugnat ner sig och inser att ett enklare liv kan vara behagligt.

Med en alarmerande rapport i ryggen och pågående pandemi – vilket huvudfokus ska prioriteras i hållbarhetsarbetet framöver?
– Att ändra vår relation till naturen, vår användning av naturresurser och att bygga ett nytt sätt att leva - som en del av natursystement.

Hon sätter stort hopp till barn och unga.
– Om vi ger våra barn en möjlighet till att en hållbar livsstil från början så blir det helt naturligt, för dem är det ingen förändring.


Karin Montgomerytext

Vad tycker du? Kommentera!

Extrakts kommentarsfält är modererat. Vi förbehåller oss rätten att radera eller beskära poster som till exempel innehåller reklam, personangrepp, rasistiskt eller sexistisk innehåll, alternativt länkar till sidor där sådant innehåll förekommer.

  • Ulf Svensson skriver:

    Miljö- och utvecklingsmål missas hela tiden – frågan är om någon bryr sig?

    2030-målen är ytterligare en typ av målsättningar som har svårt att etablera sig i den reellt existerande verkligheten. Professor Eeva Furman är tydlig i denna intervju med att planering av samhället borde prioriteras om man ska kunna fånga in helheten och nå resultat i verkligheten. I Sverige hade vi tidigare en helhetsplanering i form av den fysiska riksplaneringen. Tyvärr lades Statens Planverk ner som hade just denna uppgift. Kanske är det också svaret på varför vi missar 15 av 16 miljökvalitetsmål till i år – riksdagen beslöt nämligen 1999 att anta 15 miljökvalitetsmål som senare blev 16 – som år 2020 skulle vara uppnådda.

    2002 inrättade den tidigare Socialdemokratiska regeringen ett organ, Miljömålsrådet, som hade till uppgift att dels utvärdera arbetet med de nationella miljökvalitetsmålen, dels rapportera hur det gick med detta arbete att faktiskt nå målen. Miljömålsrådet, som var kopplat till Naturvårdsverket och bestod av en rad företrädare för olika myndigheter (främst generaldirektörer) och organisationer, lades ned 2010, det vill säga redan åtta år efter det hade bildades. En tidigare ordförande för rådet, den erfarne Bengt K Å Johansson, avgick år 2008 i protest mot att rådet inte fick tillräckliga resurser till sitt förfogande. Hans kommentar vid sin avgång är viktig eftersom både arbetet med miljöfrågorna respektive klimatarbetet abrupt ändrade inriktning trots frågornas långsiktiga karaktär.
    ”Nu har regeringens besked till Rådet och till svenska folket kommit. Det är inte alls bråttom. Rapporten med alla dess förslag och med utarbetade strategier för miljöinsatser skjuts åt sidan. I stället tillsätts en utredning som skall se över hela miljömålssystemet. Jag är djupt kritisk till vad som sker. Vi förlorar tempo i miljöarbetet och systematiken i miljöarbetet ser ut att brytas sönder.”

    Formas har själva i en djuplodande forskningssammanställning kommit fram till att vi gör för lite, det går för långsamt samt att vi saknar grundläggande kunskaper. Forskningsrådet talat till och med att vi har en hållbarhetsskuld. Frågan är varför forskningsverksamheten inte förmår att ändra sakernas tillstånd?

  • Dag Lindgren skriver:

    Hoten om framtiden är mycket påtagliga. Vi har byggt upp ett samhälle med mer bildning, mycket mer kunskap, högre levnadsstandard, längre förväntad livslängd. Men vår administrativa förmåga att åstadkomma bra lösningar verkar inte blivit bättre på 50 år! Det som borde vara det viktigaste globala målet men inte är det – att inte bli så många människor – har vi grundligt misslyckats att nå. När det kommer en kris blir vi alla egoister och på nationell nivå pläderas för att vi svenskar skall klara krisen bara vi svenskar gör som myndigheterna ber oss. Inte var vi i Sverige förberedda på pandemin (jag tänker på smittskyddsutrustning för minst en månad i lager). I världen gör en del länder inte vad de borde för att utrota t ex polio och mässling. Jag tror risken är påtaglig för att den globala civilisationen inte överlever nästa kris. Visar det sig inte att de möjligheter krisen ger att ändra så att fler av globala och nationella mål kommer närmare så leder det mig att misströsta mer än mer om civilisationen överlevnadsförmåga.

  • Ulf Svensson skriver:

    Sätt press på VA-branschens gröna omställning
    När nu samhället ska återstartas bör resurser riktas mot åtgärder som inte förvärrar klimatkrisen. Eftersom VA-branschen varken gjort någon färdplan inom regeringsinitiativet Fossilfritt Sverige eller presenterat några utredningar överhuvudtaget om sektorns klimatutsläpp bör inga medel ges till nya VA-investeringar. Eftersom VA har utpekats som en av 12 samhällsviktiga verksamheter i samband med coronapandemin borde branschen genomlysas utifrån flera olika utgångspunkter. Exempelvis hade ett större elavbrott fått helt förödande konsekvenser för möjligheterna att sköta vår hygien när våra vattenspolade toaletter skulle blivit obrukbara och inget vatten i våra kranar för att sköta vår handhygienen (se gärna SVT:s serie ”Nedsläckt land”).
    Tyvärr stannar inte problemen där utan denna sektor lider av flera tillkortakommanden. Dålig rening i våra reningsverk med ständiga bräddningar (avloppsvattnet släpps igenom helt orenat), produktion av slam i reningsverken som nu tvingas på landsbygdsbefolkningen där läckage till omgivande miljön är legio, döda hav och degraderad biologisk mångfald, giftspridning på vår åkermark och i vår natur som några olägenheter.
    Det positiva är att det finns alternativa VA-lösningar som både är bra för lantbruket, miljön och ger människor ekonomiska möjligheter att bo kvar i sina hus och stugor. I Helsingborg har man tagit ett helhetsgrepp i en nybyggd stadsmiljö och där giftfri återvinning och kretslopp är på riktigt. Sedan 1939 finns också en helhetslösning för småhus där giftfri, luktfri och avloppsfri VA återgår till åkern som växtnäring. Frågan är när någon ska ta ett helhetsgrepp om denna fråga?
    Ulf Svensson, civilekonom Stockholm