Mobila kvarnar – viktig pusselbit vid nya beredskapslager

Sverige ska börja beredskapslagra vete. I Norrland är dock odlingen liten och större kvarnar saknas helt. För de fyra nordligaste länen kan mobila kvarnar bli en del av lösningen.

Nu pågår arbetet med nya beredskapslager av spannmål i Sverige.

– Vi vill försäkra oss om att alla i Sverige har tillgång till mat även vid en allvarlig kris eller i värsta fall krig, säger Saranda Daka, beredskapshandläggare vid Jordbruksverket, som utrett frågan om beredskapslager och livsmedelsförsörjning på regeringens uppdrag.

Det som ska lagerhållas är vete, som rätt förvarat kan hålla i tio år.

– Vi har sökt en vara som är tålig, hållbar, lätt att transportera och som Sverige har förutsättningar att producera mycket av. Spannmål uppfyller alla de kriterierna. Enligt en utredning från Livsmedelsverket kan 90-95 procent av Sveriges befolkning överleva på enbart spannmål i tre månader utan att lida brist på näringsämnen, säger Saranda Daka.

Beroende av diesel och mineralgödsel

Sverige producerar ett överskott av livsmedel. Skulle vi själva äta allt som produceras under ett år så skulle det räcka till 14 miljoner personer – även om menyn skulle bli en annan och betydligt mindre varierad än dagens. Morötter, potatis, ägg, spannmål och mjölk har vi mycket av. Men livsmedelssystemet är sårbart. Svenskt jordbruk är beroende av import av insatsvaror som diesel och mineralgödsel. Därtill produceras den allra största delen av maten i södra Sverige.

De fyra nordligaste länen – Norrbotten, Västerbotten, Jämtland och Västernorrland – är helt beroende av transporter från södra Sverige för att säkra sin livsmedelsförsörjning. Samtidigt är området strategiskt viktigt för Sveriges och Natos försvar. Jordbruksverket inleder därför uppbyggnaden av beredskapslager av spannmål i dessa län.

I nästa steg kommer Jordbruksverket att upphandla beredskapslager av spannmål i övriga landet. Även lager av kritiska insatsvaror som utsäde, växtskyddsmedel, mineralgödsel och proteinfoder ska etableras så att Sverige kan upprätthålla en viss matproduktion även vid krig.

– Syftet med lagren är att säkerställa att vi har tillräckligt med mat i en bristsituation som inte kan hanteras av marknaden eller på annat sätt. Det här handlar inte om att vi ska producera och konsumera samma mat som i fredstid, utan om att säkerställa att vi kan äta oss mätta och upprätthålla Sveriges totalförsvar, säger Saranda Daka.

Viktig pusselbit för norra Sverige

Spannmålet ska lagras helt. Det förutsätter tillgång till kvarnar. Också här skiljer sig förutsättningarna åt mellan norra och södra Sverige. I början av 1900-talet var 1 600 svenska kvarnar i drift. I dag mals merparten av mjölet vid 20 större anläggningar. Den nordligaste finns i Västerås.

Att bygga nya anläggningar i norr ser Jordbruksverket inte som ett alternativ då det i vanliga fall inte finns någon efterfrågan. I stället utforskar de möjligheten att använda mobila kvarnar – flyttbara enheter som kan mala spannmål till mjöl vid behov – i Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland och Jämtland.

– De har lägre kapacitet än stora anläggningar, men går att transportera med lastbil. Sådana kvarnar användes faktiskt när vi senast hade beredskapslager. De kan bli en viktig pusselbit för norra Sverige, säger Saranda Daka.

Till skillnad från tidigare statliga lager, som avvecklades på 1990-talet, ska de nya lagren skötas i samverkan med näringslivet. Modellen kallas omsättningslager. Staten köper en viss mängd vara av företagen och betalar sedan för att kontinuerligt omsätta den, med garanti om att köpt mängd finns tillgänglig vid behov. I de fyra nordligaste länen, där det finns få aktörer som producerar spannmål kan staten behöva komplettera med lager där staten både äger och omsätter – köper och säljer – den lagrade varan.

– Vår ambition är att även hitta lösningar tillsammans med lokala aktörer, även om den lagrade spannmålen troligtvis inte kommer att omsättas till mat, utan till djurfoder i dessa län, säger Saranda Daka.

Krisberedskap handlar om samverkan

Arbetet för att stärka livsmedelsberedskapen sker på flera nivåer. Cecilia Tullberg, forskare i livsmedel och bioteknik vid Lunds universitet, leder forskningsprogrammet Force som fokuserar på logistikkedjor och kommunikation mellan livsmedelssystemets många aktörer.

– Sverige har i grunden en stark livsmedelsproduktion, men vi är beroende av transporter och importerade insatsvaror. Krisberedskap handlar också om samverkan. Vi tittar bland annat på vilka anläggningar vi har i Sverige. Om det blir brist på en viss insatsvara eller råvara, som kaffe, då kanske den typen av anläggning kan användas på andra sätt, säger Cecilia Tullberg.

Forskningen inom Force syftar också till att göra den inhemska produktionen mer robust. Det kan handla om hur odlingsgränsen för grödor som bönor och ärtor kan flyttas norrut, att öka fullkornshalten i vetebaserade produkter och hur det kan bli mer lönsamt för jordbruket att bidra till ökad biologisk mångfald.

– På många sätt befinner vi oss redan i flera kriser. Klimatkrisen har stora effekter på jordbruket och vi ha haft flera störningar i handelskedjorna som har gett problem med import de senaste åren. Det som är positivt med detta är att medvetenheten om livsmedelssystemet ökar i stort och öppnar för en bättre samverkan, säger Cecilia Tullberg.

Förhoppningen är att beredskapslagren aldrig ska behöva användas.
– Men de är en försäkring för att vi ska kunna försörja hela landet – även om det värsta händer, säger Saranda Daka vid Jordbruksverket.