Granbarkborren har drabbat de tyska skogarna hårt. Experter talar om en massdöd av historiska dimensioner. Samtidigt bävar landets skogsägare för ännu en sommar med torka och rekordhöga temperaturer.

Drönaren stiger lodrätt upp mot den klarblå himlen och försvinner sedan med ett surr bort över kullarna. Kvar på marken står Jörg von Beyme och tittar ner i kontrollenhetens skärm. Bilderna som drönaren skickar tillbaka visar vad som blev av hans och hustrun Friederikes gemensamma dröm: stora ytor av död granskog. Den gnistrar nästan vit i solskenet.
– Det är en katastrof, säger Jörg von Beyme.

En orkan i januari 2018 följd av två torra somrar skapade ideala förutsättningar för insekten – och en katastrofal situation för skogsbruket.

Den totala volymen skadat virke under 2018 och 2019 uppgår tillsammans med prognoser för 2020 till 160 miljoner kubikmeter. Det är i nivå med hela landets normala avverkning under en vanlig treårsperiod. De 160 miljoner kubikmetrarna kan också jämföras med den förstörda volymen i Sverige på 7 miljoner kubikmeter under 2019.

Effekterna av skogsbränder, storm och torka ingår också i den tyska statistiken. Men när makarna von Beyme nu börjar inspektera stammarna i sin skog, precis som tusentals andra skogsägare i Tyskland, är det spåren efter granbarkborrens små, runda borrhål i stammarna som de fruktar mest. Det är under barken den stora skadan sker. Efter att honan lagt sina ägg längs den så kallade modergången, som hon har borrat upp, börjar larverna sedan äta sig vinkelrätt ut från gångens sidor. Mönstret som på det här viset blommar ut under barken är varje skogsägares mardröm och ser ut som om det vore tryckt i en uppslagen bok. Därför kallas granbarkborren på tyska också för boktryckaren.

Efter en vecka som puppor kläcks en ny generation baggar som äter upp det sista av innerbarken innan de borrar sig ut och lämnar trädet för att dö.

Som en skogsbrand utan eld. Så har granbarkborrens framfart i Tyskland beskrivits.

  • Som en skogsbrand utan eld. Granbarkborren har skördat hundratusentals hektar skog i Tyskland bara de två senaste åren. Harz i mellersta delarna av landet är ett av de hårdast drabbade områdena. Här syns bara fläckvis träd som överlevt anstormningen. Foto: David Neman
  • Granar som dödats av granbarkborre gnistrar vita i solskenet när Jörg von Beyme inspekterar skogen med sin drönare. Foto: David Neman
  • Det råder brist på arbetskraft som kan avverka granbarkborreskadad skog i Tyskland. Coronakrisen har inte gjort det lättare för Jörg von Beyme att hitta folk som kan arbeta i skogen. Foto: David Neman

Varma somrar gynnsamt för granbarkborren

Det dammar på skogsvägen. Det är första veckan i april och termometern i bilen visar en utomhustemperatur på över 22 grader.

– De här tycks ännu inte vara angripna, säger Jörg von Beyme och tittar upp mot en grupp högresta granar som fått stå kvar för att ge skugga åt en kalhuggen yta på sammanlagt tio hektar.

De senaste två somrarna har varit så långa och varma att granbarkborren kunnat svärma tre gånger. Normalt sett är det granar som försvagats av torka som faller offer för insekten. Men de senaste årens massförökning har gjort att även friska träd har haft svårt att värja sig.

Jag ger de här träden fyra veckor till. Jag skulle vara glad om de fick stå kvar till sommarens slut.

– Jag ger de här träden fyra veckor till. Jag skulle vara glad om de fick stå kvar till sommarens slut. Men det kommer nog inte att hända, säger Friederike von Beyme.

I Tyskland är Harz ett av de hårdast drabbade områdena. Men även i förbundsländerna Hessen, Thüringen, Bayern och Nordrhein-Westfalen finns stora skogsområden med svåra problem. Prognoserna för 2020 är dystra. Under hela våren har det varnats för extrem torka i stora delar av landet.

  • Sabine Bauling leder arbetet med den granbarkborreskadade skogen i nationalparken i Harz. Nationalparken är en av de största i Tyskland. Mer än en tiondel av parkens granar, över 3000 hektar, dödades bara under 2019. Foto: David Neman
  • Makarna Jörg och Friederike von Beyme kommer båda från lant- och skogsbrukarfamiljer vars ägor exproprierades av den kommunistiska regimen i DDR. När delar av det som förstatligats skulle återprivatiseras efter murens fall hörde paret till dem som kunde ansöka om särskilt förmånliga köpeavtal. 2003 fick de på det viset möjlighet att köpa 500 hektar skog i Harz. Nu hoppas de att det ska finnas något kvar att lämna över till barnen. Foto: David Neman
  • Jörg von Beyme inspektar en grupp kvarstående granar på ett kalhygge. Foto: David Neman

Allt fler ställer sig nu frågan om granen har en framtid i Tyskland. En fråga som får ett dystert svar om man ger sig ut i den nationalpark som breder ut sig över stora delar av Harz. Nationalparkens uppdrag är att skydda naturens egna processer. Det innebär att granbarkborren får härja fritt, med en enorm förödelse som följd.

Bara fläckvis syns små grupper av träd som ännu bär gröna barr. Resten är ett grått täcke som sträcker sig så långt ögat når.

– Granbarkborrens framfart är brutal och våldsam. Och bilderna av vad som blir kvar är naturligtvis fasansfulla och förskräckliga. Varför vi låter det ske är något som är svårt att kommunicera, säger Sabine Bauling, som leder avdelningen för skogsutveckling i parken.

Det här är naturens sätt att förkasta människans byggplaner. Och den gör det kompromisslöst.

Precis som mycket annan granskog i Tyskland är den i Harz präglad av århundraden av mänsklig aktivitet. För att uppnå effektiv avkastning har de ursprungliga bokbestånden fått lämna plats för barrträd, som planterats utan tanke på art- och åldersvariation. Resultatet har blivit stora områden av en monokultur som visat sig extra sårbar för klimatförändringarna, och inte minst granbarkborren.

– Det här är naturens sätt att förkasta människans byggplaner. Och den gör det kompromisslöst. Den utveckling som sker nu är av historiska dimensioner. Det är en syn som vi aldrig kommer att få se igen, säger Sabine Bauling.

För att hindra granbarkborren i nationalparken från att sprida sig och förvärra det redan kritiska läget i den kringliggande privatägda och statliga skogen har en 500 meter bred buffertzon upprättats. Men även om parken under förra året avverkade 135 000 kubikmeter skog i det området har de 40 anställda skogsarbetarna haft svårt att hålla jämna steg med insekten.

Kartlägger trädens förmåga att försvara sig

Skogsstyrelsen i Sverige följer utvecklingen i Tyskland och i vintras besökte generaldirektören, Herman Sundqvist, sina tyska kollegor.

– Det är en resa jag aldrig kommer att glömma. Jag stod och tittade med kikare ut över en av skogarna i förbundslandet Nordrhein-Westfalen och insåg att här kommer det inte att dö några granar i år för alla som kan dö har redan gjort det. Det var en landskapstäckande beståndsdöd som var skrämmande att se. Jag fick känslan av att de inte hade haft någon chans, säger han.

Här kommer det inte att dö några granar i år för alla som kan dö har redan gjort det.

På Sveriges lantbruksuniversitet driver Martin Schroeder, professor i skogsentomologi vid institutionen för ekologi, ett forskningsprojekt om klimatförändringarnas betydelse för insektens populationsdynamik. Genom att studera angreppstätheten i dödade granar, det vill säga hur många insekter som borrat sig in stammen, hoppas Martin Schroeder kunna klarlägga i vilken grad torka och andra faktorer påverkar trädens förmåga att försvara sig – för att därigenom också kunna fastställa den övergripande risken för utbrott.

Bland annat har han kunnat se att granbarkborrarna lyckats föröka sig i ovanligt hög utsträckning under den exceptionellt varma och torra sommaren 2018. Detta ledde till ännu större skador 2019, då träden ännu inte hade hunnit återhämtat sig.

– Det har varit ett exceptionellt utbrott och redan nu i maj har man hört hur det knastrat i skogen när barkborrarna angriper barken, säger Martin Schroeder.

  • Granbarkborren är till utseendet oansenlig, men har under de två senaste åren drabbat Tyskland i historisk omfattning. Foto: David Neman
  • Nationalparken i Harz låter granar som dödats av granbarkborre stå kvar. De blir sedan en viktig komponent för den föryngring som sker underifrån. Foto: David Neman
  • Mönstret som granbarkborren och dess larver orsakar under barken har gjort att den i Tyskland också kallas för boktryckaren, eller Ips typographus på latin. Foto: David Neman

Barkborrarnas aktivitet övervakas även med fällor utrustade med feromon, ett doftämne som granbarkborren kommunicerar med. Resultatet från fällorna görs allmänt tillgängliga och utgör den så kallade svärmningsövervakningen som drivs av bland annat Skogsstyrelsen och Södra Skogsägarna. Den används av skogsägare så att de i tid kan förbereda sig på de insatser som krävs för att minska skadorna.

Att sluta plantera gran är inget alternativ för Sverige, menar han. Däremot behöver sättet det görs på förändras, bland annat genom en större mix av trädslag. Att avverka träden tidigare kan också vara ett alternativ.

– Studier från Österrike visar att ökad ålder också ökar risken för angrepp. Äldre granar är dessutom högre och därmed känsligare för storm, som är en av de viktigaste faktorerna för stora utbrott av granbarkborre, säger Martin Schroeder.

Vid sidan av stormar och bränder finns inte något som lika snabbt dödar vuxna, vitala träd som granbarkborren.

Sedan 1960 har de svenska skogarna genomlidit fem större utbrott av granbarkborre. Det som pågår sedan 2018 är det sjätte, ett utbrott vars skadeverkan hittills varit lika stort som de fem föregående tillsammans, enligt Martin Schroeder.

– Det kommer säkert bli stora skador även i år. Men om sommaren blir normal kommer de förhoppningsvis inte att öka, säger han, och menar att Sverige har ett en fördel med sitt svalare klimat än centrala Europa.

Även om svenska skogar hittills inte drabbats lika hårt som Tyskland och andra centraleuropeiska länder menar Herman Sundqvist på Skogsstyrelsen att problemet måste tas på största allvar. Stora ytor av död granskog ska Sverige inte behöva vänja sig vid.

– Det sker en stor mobilisering nu i hela sektorn. Vi måste få stopp på det här. Vid sidan av stormar och bränder finns inte något som lika snabbt dödar vuxna, vitala träd som granbarkborren.

Kämpar för varje träd

I Tyskland talas det nu allt oftare om ”das Waldsterben”, skogsdöden. Det är ett begrepp som Sabine Bauling i nationalparken i Harz vänder sig emot. Skogen är så mycket mer än de granar som dör, menar hon, och visar ett mindre område i nationalparken som drabbades av ett granbarkborreangrepp i början av 2000-talet. Mellan de gamla, döda stammarna skjuter unga träd av en rad olika slags skott.

Också hos Jörg och Friederike von Beyme sker nu den största delen av föryngringen naturligt. Något annat har de inte råd med. Angreppen i skogen har lett till så stora inkomstbortfall att familjen till och med har behövt sälja av sina maskiner. Ett statligt räddningspaket på sammanlagt 800 miljoner euro sjösattes i höstas och ska bland annat stötta skogsägare som vill återplantera en mer klimatanpassad blandskog. Makarna von Beyme har dock avstått från att ansöka om bidrag. Klimatet är för ovisst för att veta vilken skog som på sikt egentligen är livskraftig. Och villkoren medger knappast något spelrum.

– Vi har inte råd att ta risken att behöva betala tillbaka pengarna, säger Jörg von Beyme.

Jörg och Friederike von Beymes säger att de kämpar för varje träd, en metod som i Sverige kallas sök och plock. Andra har valt att hugga ner även frisk skog för att stoppa granbarkborrens spridning. Vad som är rätt är svårt att svara på. Men makarna von Beyme hoppas att de en dag ska kunna lämna över en livskraftig skog till sina barn.

– De senaste åren har gett oss uppgifter som knappt har gått att lösa. Men får vi bara lite hjälp av naturen kan vi gå ut i skogen med glädje igen, säger Jörg von Beyme.