Några färska blåmusslor kan förgylla den enklaste fisksoppa eller avnjutas i en vitlöksdoftande fransk “Moule marinières”. Men musslorna fyller också flera viktiga funktioner i havet. Rapporter om att bestånden minskar väcker därför oro hos ansvariga myndigheter och forskare. Kanske kan odlade musslor hjälpa naturen på traven?

– Mycket tyder på att blåmusslorna har minskat i Västerhavet de senaste 20–30 åren, berättar Åsa Strand, forskare vid IVL Svenska Miljöinstitutet. Men det är ont om historiska data och vi vet inte heller vad som orsakat den förmodade tillbakagången.

Blåmusslor lever på klippor och andra hårda ytor, från vattenytan och ner till cirka tio meter. I Östersjön finns de ofta lite djupare. Där många musslor sitter tätt tillsammans bildas rev eller bankar med viktiga funktioner för andra havsinvånare.

Mycket tyder på att blåmusslorna har minskat i Västerhavet de senaste 20–30 åren

Mellan musslorna är det gott om gömställen och boplatser för smådjur och fiskar som sandstubb och kantnålar, som i sin tur blir föda åt större fiskar, krabbor och sjöfåglar.

– Musslorna filtrerar också bort näringsämnen ur vattnet och minskar övergödning, de binder och stabiliserar sediment så att vattnet blir klarare och förhindrar erosion av bottnarna, förklarar Åsa Strand.

Åsa Strand är forskare vid IVL Svenska Miljöinstitutet. Foto Susanne Liljenström.

Återskapar och restaurerar musselrev

Musslor är alltså nyckelorganismer i våra kustekosystem och därför är revens hälsa en viktig fråga för myndigheter och andra förvaltare. För ett år sedan startade IVL ett forskningsprojekt som ska ta fram underlag för en kunskapsbaserad förvaltning av västkustens musselbestånd.

I en del undersöker man åtgärder som kan säkra revens framtida utveckling, bland annat genom att lägga ut småmusslor i lämpliga områden för att återskapa eller restaurera musselrev.

Sommaren 2018 samlade forskarna in mussellarver med hjälp av kokosfibernät som hängdes ut i vattnet under musslornas lek. Det fungerade fint men sedan fick man problem med nätens konstruktion som gjorde att de små musslorna skavdes bort.

– Istället fick vi använda oss av färdigutvecklade musslor i olika storlekar från musselodlingar, berättar Åsa. Musslorna placerades ut på lämpliga bottnar i fjordarna runt Orust och Tjörn, och fältpersonal har följt utvecklingen under vintern och våren med hjälp av undervattensfotografering.

Forskarna förbereder en studie där musslor ska läggas ut på bottnen för att stärka det naturliga beståndet. Foto: Ann-Christin Mathiasson.

Större musslor klarar sig bättre

Minst en provtagning återstår men resultaten pekar på att ju större musslorna var vid utsättningen desto bättre har de klarat vintern. De allra minsta musslorna har till stor del ätits upp, förmodligen av ejdrar, vars favoritföda är just blåmusslor.

– En lösning kan vara att försöka välja platser där det inte finns så mycket ejder, säger Åsa Strand. De kan visserligen flytta på sig och kommer nog att hitta musslorna till slut, men vissa platser kan vara bättre än andra. Man kan också tänka sig att använda lite större musslor som man köper från odlare, det är en kostnadsfråga.

Osäkerhet kring stillhavsostronets betydelse

Konkurrens från stillahavsostronet lyfts ofta fram som en orsak till blåmusslans tillbakagång. Ostronet är en nykomling i våra vatten och räknas som invasiv. Men Åsa Strand är inte så säker.

I projektet gör man fältförsök där man rensar bort stillahavsostron från områden med blåmusslor, men resultaten än så länge tyder inte på någon gynnsam effekt för blåmusslorna. Tvärtom, det finns indikationer på att tillväxten snarare försämrats i de områden som rensats.

– Kanske är det faktiskt så att ostronen är bra för blåmusslorna, säger Åsa Strand. Till exempel genom att utgöra ett lämpligt substrat för larverna att fästa sig på, och att vassa skalkanter hos stora ostron ger ett visst skydd mot hungriga krabbor och sjöfåglar.

Målbilden är viktig

En viktig fråga att ställa när man arbetar med att återställa natur är hur målbilden ser ut. Kanske var det övergödningen som låg bakom 1970-talets stora musselbestånd, funderar Åsa Strand. Nu när vi börjat få bukt med de gödande utsläppen minskar födotillgången för musslorna och förutsättningarna för de höga tätheterna saknas.

– Vår forskning visar att det går att ta fram tekniska lösningar för att förstärka bestånden men vi behöver sätta upp mål, påpekar hon. Vi kan återställa bestånden – men till vilken nivå? Den debatten förs nästan aldrig.