Sveriges rovdjur – en utmaning för konfliktforskaren

av Elin Viksten
Oavsett om det handlar om att bevara snöleoparder i Himalaya, skotska kärrhökar eller svenska vargar – bara ekologi räcker inte. Det menar Stephen Redpath, kunglig gästprofessor i miljövetenskap. Han ser konflikthantering som ett underskattat redskap och forskningsområde.
Sveriges rovdjur – en utmaning för konfliktforskaren
”Vi, forskare, beslutsfattare och myndigheter, tenderar att komma in i konflikterna alldeles för sent, när de har exploderat. Det finns mycket att vinna på att försöka ha koll på områden där det kan uppstå konflikter, till exempel genom sociala medier”, menar Stephen Redpath. Foto: Elin Viksten

När Stephen Redpath erbjöds gästprofessuren här i Sverige tvekade han inte. Redan i början av sin karriär sökte han sig hit, lockad av de stora rovdjuren, i synnerhet björnen och de större forskningsprojekten om den.

– Sveriges rovdjur gör konfliktforskningen mycket mer intressant, känslorna blir starkare. Här finns varg och därmed en evig diskussion om det ska finnas 1 000 eller 200 vargar, berättar han när han tillfälligt har lämnat SLU:s viltforskningsstation Grimsö och huset han lånar i trakten för ett besök i Stockholm.

– Självklart innebär det stora utmaningar, men jag tror att man kan hitta ett pragmatiskt sätt att samexistera.

Varierande framgång

Fortfarande fascinerar rovdjuren, men under en lång karriär har forskningen alltmer kommit att handla om konflikterna kring dem, konflikter som uppstår i världens alla hörn.

I Centralasien kan en snöleopardattack få katastrofala konsekvenser för en familj med boskap. I Skottland är blå kärrhök, som betraktas som ett hot mot den viktiga ripjakten, föremål för illegal jakt.

– Bevarandebiologin har i många år bestått av medelklassakademiker från väst som förklarar för lokalbefolkningen hur de ska bevara djuren, och det är struntprat.

Det är två av de forskningsprojekt där Stephen Redpath och hans kollegor har försökt arbeta med nya strategier för att hantera konflikter. Med varierande framgång, tillägger han:

– Jag tror att Sverige kan lära sig en hel del av Skottland och de viltkonflikter vi har där, det finns goda och dåliga exempel. Just konflikterna kring moripa och blå kärrhök har vi inte lyckats komma vidare med, säger han.

Svårlöst skotsk konflikt

Nyckeln till framgång stavar Stephen Redpath, professor i ekologi vid universitetet i Aberdeen, Skottland, förtroende och respekt – oavsett om det handlar om fattiga människor i Himalaya eller jägare i Skottland.

Om konflikten mellan ripjägare och de som arbetat för kärrhökens bevarande har varit svårlöst så är snöleoparden ett mer framgångsrikt exempel. I detta forskningsprojekt, i Snow Leopard Trusts regi, satsar man på stängsel för att skydda boskap om natten.

Men det rymmer också satsningar på export av hantverk som framförallt kvinnorna i området producerar liksom på vaccinations- och försäkringsprogram.

Tanken är att skapa ett stabilt lokalsamhälle som är motståndskraftigt mot de rovdjursattacker som trots allt sker.

– Kostnaderna som kommer med snöleopardens närvaro ska minimeras. Bevarandebiologin har i många år bestått av medelklassakademiker från väst som förklarar för lokalbefolkningen hur de ska bevara djuren, och det är struntprat. Här är man medveten om de lokala samhällenas svårigheter och försöker att skapa långsiktiga relationer byggda på tillit.

– För ett effektivt bevarande av en art måste ansvaret i slutändan överlämnas till lokalbefolkningen och det är inte alltid enkelt. Men arbetar man tillsammans från start kan det gå.

Tillsammans med Charudutt Mishra, forskningschef på Snow Leopard Trust, har Stephen Redpath forskat kring möjliga lösningar på konflikterna kring snöleoparden. På bilden har en leopard just rivit boskap i en by i Ladakh, Indien – något som innebär ett hårt ekonomiskt slag för familjen som äger boskapen. Foto: Snow Leopard Trust

Tillsammans med Charudutt Mishra, forskningschef på Snow Leopard Trust, har Stephen Redpath forskat kring möjliga lösningar på konflikterna kring snöleoparden. På bilden har en leopard just rivit boskap i en by i Ladakh, Indien – något som innebär ett hårt ekonomiskt slag för familjen som äger boskapen. Foto: Snow Leopard Trust

Bättre förutsättningar här

Liknande svårigheter finns absolut här i Sverige också, menar han. När det handlar om att bevara hotade arter å ena sidan och människors levebröd å andra sidan så finns flera likheter mellan skogsvaktare i Skottland och renskötare i norra Sverige.

– I Skottland vill man bevara såväl kultur som försörjning, ungefär som samer i norra Sverige.

Men förutsättningarna för att nå resultat ser han ändå som bättre här än i fallet med den blå kärrhöken. När han har träffat människor som på olika sätt påverkats av rovdjur och även deltagit i forskningsprojekt kring gäss och de skador som fåglarna kan orsaka, har han sett en vilja att investera i konflikthantering.

– Vi behöver föra de olika grupperna närmare varandra. Kanske kommer de inte komma överens, men de kan få en förståelse för varandra. När grupper polariseras slutar människor att lyssna till varandra och då är det svårt att hitta utrymmet där möten blir möjliga.

Hårdare samhällsklimat

Samtidigt slår ett hårt samhällsklimat igenom även i konflikterna mellan människor och vilda djur. När det gäller moripor har sociala medier förändrat situationen radikalt de senaste fem-tio åren. Stephen Redpath ser andra röster påverka debatten och en instinkt att låta sig polariseras.

– Det har blivit ok att säga ”jag hatar dom människorna”. Om människor ska kunna närma sig varandra krävs snarare en känslig inställning. Se bara hur Donald Trump uttryckte sig om händelserna i Charlottesville. Det är ett språk som inte för människor närmare varandra.

av Elin Viksten

3 kommentarer:

  1. Kommentar från Carina 28 september 2017:

    Ska vi komma till en naturligt natur, måste alla människor oavsett sin kultur acceptera rovdjuren. Norra Sverige eller 2/3 av Sverige har ”stängts” för vargen pga renbetesområden, och detta är inte rätt. Det är inte frågan om ngt rasistiskt eller kränkande att säga: De renägande samerna måste acceptera rovdjuren och då även varg inom renbetesområden. Att människor från andra länder ser det samiska folket som exotiskt har jag förståelse för, men man måste också se till att det inte får bli till bekostnad av våra vilda djur. Jag har själv samiskt ursprung, så om man vill kalla mig rasist så är det okej.

  2. Kommentar från Kersti 28 september 2017:

    Jag bor i ett vargrevir och har aldrig haft ont av vargarna. Mina grannar speciellt de infödda (inte de grannar som är inflyttade) har ont av rovdjuren och speciellt vargen. De hatar varg. Tycker det är väldigt konstigt eftersom de inte heller har ont av den. Tyvärr går åsikten i arv från genneration till genneration. Hoppas man får stopp på den någon gång.

  3. Kommentar från Cathrine Beijer 3 oktober 2017:

    Detta är ett ämne som väcker många känslor. Inriktningen på nuvarande rovdjurspolitik är att varg framför allt ska finnas utanför renskötselområden.

    Så här skriver till exempel Naturvårdsverket i frågan:
    Den svenska rovdjurspolitiken som beslutats av riksdagen 2013 innebär bland annat att vargen ska finnas i sina naturliga utbredningsområden både i södra och norra Sverige, förutom i renskötselområdet där förekomsten av varg ska begränsas till områden där den gör minst skada.

    Forskning i dessa frågor är därför en viktig del i den svensk rovdjurspolitiken
    /Cathrine Beijer, redaktör Extrakt

Vad tycker du? Kommentera :

Extrakts kommentarsfält är modererat. Vi förbehåller oss rätten att radera eller beskära poster som till exempel innehåller reklam, personangrepp, rasistiskt eller sexistisk innehåll, alternativt länkar till sidor där sådant innehåll förekommer.