När skogen är avverkad står en femtedel av granarna kvar på hygget i form av stubbar. En enorm resurs som skulle kunna bli biobränsle och i förlängningen minska utsläppen av växthusgaser. Men först behöver dock miljö- och klimateffekterna av stubbskörd utredas närmare.

Energipotentialen i stubbskörd är stor berättar Jenny Stendahl vid Skogsstyrelsen. Om all tillgänglig avverkningsyta utnyttjades, med miljöhänsyn, skulle det kunna ge ett tillskott på 20 TWh energi per år. Det motsvarar fem procent av Sveriges hela energiförbrukning.

På grund av osäkerheter kring bland annat effekter på biologisk mångfald bedömer Skogsstyrelsen att en mer realistisk potential under de närmaste åren ligger på mellan 5–10 procent av avverkningsarealen. Då ligger tillskottet istället på 2 TWh per år.

Nu sker stubbskörd i Sverige endast på knappt ett par procent av avverkningsarealen. Stubbskörden begränsas idag av regleringar och avtal främst kopplade till osäkerhet kring dess miljöeffekter. Begränsningarna kan ha en hämmande effekt på teknikutvecklingen, menar Anna Lundborg vid Energimyndigheten.

– För att bli ett bränsle att räkna med behöver volymen stubbar vara så pass stor att verksamheten blir lönsam. Begränsningen gör att intresset från skogsföretagen att satsa på utveckling av ny skördeteknik för stubbar kan minska. Det i sin tur gör att utvecklingen av miljömässigt skonsam teknik fördröjs, säger hon.

Miljöeffekter utreds

Framtiden för stubbskörd hänger därför mycket på vad forskningen kring dess miljöeffekter visar, samt hur resultaten kan omsättas till miljöanpassad teknik och metoder. Kritiska frågor gäller hur mark, vatten och den biologiska mångfalden påverkas.

Att stubbskörd kan hota den biologiska mångfalden är klarlagt. Hur omfattande stubbskörden i Sverige kan vara innan vi ser oacceptabla effekter på den biologiska mångfalden undersöks inom ett forskningsprogram om stubbskörd på bland annat Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU).

Ett annat problem med dagens skördemetoder är att marken rörs om. Det gör att det finns risk att organiskt material i marken bryts ner så att vi får koldioxidutsläpp som annars inte skulle skett.

– Om utsläppen är stora skulle det i så fall minska de positiva klimateffekterna av att använda stubbarna som biobränsle. Vi behöver veta omfattningen och hur den kan begränsas. Då kan vi välja rätt metod och lämplig omfattning av stubbskörd i Sverige, säger Anna Lundborg vid Energimyndigheten.


Vad tycker du? Kommentera!

Extrakts kommentarsfält är modererat. Vi förbehåller oss rätten att radera eller beskära poster som till exempel innehåller reklam, personangrepp, rasistiskt eller sexistisk innehåll, alternativt länkar till sidor där sådant innehåll förekommer.

  • Bo Nyström, Göteborg skriver:

    Man kan fråga hur långt perspektiv våra myndigheter, inkl Formas, har när man pratar om ”hållbarhet”. Handlar det om några hundra år eller handlar det om vårt ansvar för Tellus fortsatta välmående intill dess vår egen art dör ut?
    Typiskt är också att det handlar om tillförsel (läs ekonomisk tillväxt) – inte om att minska vår absoluta användning/förbrukning av naturresurser. T ex varför inte göra något åt det absurda förhållandet att några miljoner hushåll i svenska flerbostadshus kan slösa eller hushålla med varmvattnet nästan hur mycket som helst utan att det påverkar deras utgifter ett enda dugg!

  • Leif Gren skriver:

    Stubbskörd innebär att marken rörs om mer eller mindre kraftigt, och att ev. förekommande forn- och kulturminnen skadas. Vill gärna framhålla att stubbskörd inom fornlämningsområde kräver tillstånd från länsstyrelsen. Det finns stora kunskapsluckor i inventeringar om kulturmiljön, och därför bör man ta reda på att forn- och kulturlämningar inte berörs vid stubbskörd.
    Leif Gren, Riksantikvarieämbetet

  • Mattias A skriver:

    Håller med ovanstående inlägg. Det ”dammsugs” redan för mycket i skogarna. Nåt måste få bli kvar. Stubbrytning skulle vara skogens sista förnedring, skogens våldtäkt! Inför kalhyggesfritt skogsbruk i stor skala. Behövs det mer energi, fånga solen! Elda i så fall det som röjs. Det har aldrig funnits så lite skog som idag, det som har varit riktig skog blir virkesodlingar i framtiden.

  • Jan-Gerhard Hemming skriver:

    PS För att fortsätta på konceptet i mitt tidigare inlägg (att hämta de kolatomer vi behöver från luft istället för från biomassa) så kan
    det underlätta förståelsen att jämföra med ammoniaksyntesen enl Haber/Bosch. I princip är metanolsyntesen av CO2 och väte en direkt parallell till ammoniaksyntesen av kväve och väte.

    George Olah (nobelpris i kemi 1994) antydde faktiskt möjligheten till denna ”Metanolekonomi” redan i sin nobelföreläsning. Han har sedan dess tillsammans med sina medarbetare vid Loker Hydrocarbon Institute vid University of Southern California arbetat vidare på konceptet. Nu är sedan mer än ett år en kommersiell fabrik igång på Island. Den producerar förnybar metanol av geoterm el som får elektrolysera vatten. Detta väte hydrerar sedan CO2 till metanol, som man följdriktigt kallar ”Vulcanol”.

    Biomassan är redan intecknad till fem F: Food; Feed; Fiber; Fuel (wood); Fundamental carbon cycle.

    Olahs koncept: Befriar från fossilberoende; Konkurrerar inte med biomassans fem F; Löser klimatfrågan. Win-Win-Win!

  • Jan-Gerhard Hemming skriver:

    Långsiktigt är det förödande för skogsmarkens mullhalt och därmed vattenhushållning och bördighet redan att konsekvent utnyttja riset efter avverkning till biobränsle. Så mycket värre att då även ta upp stubbarna.

    Det allra mesta avfallet från såväl åker som skog ingår redan i det naturliga kolkretslopp som är naturens försvar mot jordars utarmning.

    De atomer av grundämnet kol som vi behöver för att omvandla förnybar el (sol & vind) till lagrings- och hanterbara elektrobränslen ska främst hämtas från atmosfären och inte från biomassan. Sådan produktion är kommersiellt redan igång i form av metanol/DME, där man hämtar kolatomerna från CO2 och vätet från vatten genom elektrolys.

    Mvh

  • mats skriver:

    Denna artikel speglar den dåliga systemförståelse och brist på helhetssyn och kortsiktighet som präglar mycket tänk och forskning i Sverige. Att man inte fattar vad träd lever av, vilka faktorer som är begränsande nyckelfaktorer för skogstillväxt, och vad som händer om man bortför nästan all biomassa från skogsekosystem vid s k GROT-uttag, är slående. Och sedan sätta en sådan rubrik på detta som ovan är provokativt med tanke på underrubriken för denna tidskrift ”forskning för hållbart samhälle”.
    Redan för 15-20 år sedan utredde man effekterna av för stort biomasseuttag och visade på snabb utarmning av baskatjonförrådet med minskad organisk halt. Sådant kortsiktigt skogbruk håller högst i några omloppscykler, dvs max 150 år. Ska vi ha samma framförhållning som vi har i skogsbruket, dvs minst fyra omloppcykler så måste vi tänka 300 år framåt!
    Jag blev djupt besviken på så aningslös grund journalistik i Formas namn.

  • David skriver:

    Jag tycker att mer klimatnytta kan åstadkommas genom att sluta kalhygga skogar. Kalhyggen ger en enorm extra utsläpp, se referens nedan, och de är förädande för den biologiska mångfalden..

    Magnani, F. m.fl., The human footprint in the carbon cycle of temperate and boreal forests, Nature 447 (2007) 848-852