Kultur i olika former kan väcka känslor och skapa engagemang, vilket är viktigt för att nå en hållbar utveckling. Det har aktörerna bakom Stormvarning, Antropocen och konstutställningen Trä 2016 tagit fasta på.

Under senare tid har vi sett fler exempel på hur hållbarhetsforskare samverkar med kulturella aktörer för att förmedla sin forskning. Ett exempel på det är Stormvarning som grundades av paret Rebecka Segerström, energiforskare på KTH, och Tobias Engström, kreativ projektledare inom film, musik och mediaproduktion. Idén väcktes som en reaktion på att forskning om klimatförändringar inte kommunicerades på ett sätt som verkade fastna och leda till förändring. – Rebecka hade under en tid pratat om hur allvarligt det var. En dag visade hon en graf där man har kopplade den fortsatta användning av fossila bränslen till havsökningen och då slog det mig – det här händer verkligen, säger Tobias Engström. Tillsammans såg Tobias Engström och Rebecka Segerström potentialen i att förpacka klimatfrågan i ett nytt format. Så skapades Stormvarning, som syftar till att nå ut med klimatkunskap via musik och samtal. Vid samtalen medverkar alltid minst en forskare, men oftast fler. Cirka 40 artister och lika många forskare/sakkunniga har involverats i projektet.

Kulturen hjälper till

Ytterligare ett exempel där hållbarhetsforskning har tagit plats på kulturscenen är Antropocen – människans scen. Antropocen är en ny geologisk tidsålder som präglas av människans dominans. Uppsättningen är ett samarbete mellan Dramaten, Riksteatern, Stockholm Environment Institute och Stockholms universitet som framfördes på Dramatens lilla scen i december i fjol. Handlingen baseras på att människan just har just inträtt i den nya geologiska perioden antropocen och inser att vi påverkar alla system på jorden i en riktning som i längden är ohållbar.
eva krutmeijer

Eva Krutmeijer, projektledare Antropocen – människans scen

Eva Krutmeijer, projektledare, berättar att hon tycker sig ana en ny syn på samarbete mellan konst och forskning. – Tidigare såg forskare konst som ett sätt att nå ut med sina forskningsresultat. I dag har fler upptäckt att konsten som en arena att diskutera etiska och existentiella aspekter av sin forskning, och som en möjlighet att  påverka värderingar. Det är just det vi behöver för att kunna ställa om till ett mer hållbart samhälle, säger Eva Krutmeijer. Traditionell forskningskommunikation är ofta en svår balansgång mellan fakta och förenkling. Här har kulturen en stor fördel, betonar Eva Krutmeijer. – Scenkonsten får ta tid och skapa känslor, det behöver inte vara lättsmält, säger hon.

Konsthallen visar framtidsvisioner

På Virserums konsthall pågår nu utställningen Trä 2016, som skildrar olika scenarier av en framtid som är ekologiskt, ekonomiskt och socialt ansvarsfull. Även detta initiativ har sin utgångspunkt i forskning. – Vi intervjuade ett 50-tal forskare och valde därefter ut konstnärer och konstverk som förmedlar den lösningsorienterade framtidsvision vi vill skapa, säger Carolina Jonsson, producent på Virserums konsthall. Många av de medverkande konstverken var producerade innan utställningen startade men initiativet ledde fram till två helt nya skapelser. Peter Ojsterseks Three Chamber Dome, som har byggts upp utanför byggts konsthallen, och konstnärsparet Kristina Schultz och Johan Lindbergs skapelser som tillverkats helt genom att hämta in lokalt funna råmaterial såsom lin, ull och trä, är framtagna specifikt för Trä 2016.

Karin Montgomery

Vad tycker du? Kommentera!

Extrakts kommentarsfält är modererat. Vi förbehåller oss rätten att radera eller beskära poster som till exempel innehåller reklam, personangrepp, rasistiskt eller sexistisk innehåll, alternativt länkar till sidor där sådant innehåll förekommer.

  • Carola Wingren skriver:

    Intressant. Konstprojekt kan också utgöra forskningslab/experiment för undersökande forskning. Ett exempel är det egna projektet i Höganäs om stigande havsnivåer i relation till landskapsförändring, förlorade värden, medborgardialog – ett samarbete mellan irländsk koreograf och svensk landskapsarkitekt. Går att läsa om i senaste numret av tidskriften Vatten (2:2016)