Koppartak är ett miljöproblem när dagvattnet för med sig kopparjoner ut i naturen. Trots det saknar i princip alla koppartak någon form av rening. I samband med renoveringen av Nationalmuseum ska en ny anläggning för kopparrening testas.

– Det finns i princip inga reningsanläggningar för just koppartak och kopparfasader här i Sverige. Det är fortfarande ganska ovanligt att man renar vatten från byggnader över huvud taget, säger Annelie Hedström, biträdande professor inom VA-teknik vid Luleå tekniska universitet.

Hon leder forskningsprojektet Yteffektiv dagvattenrening, vars mål är att hitta nya reningsmetoder som kan fungera även i miljöer där grön infrastruktur, exempelvis våtmarker och dammar, inte är ett alternativ. Ett av delprojekten består av att testa och analysera den nya kopparreningen i anslutning till Nationalmuseum.

Anläggning under mark

Annelie Hedström LTU
Annelie Hedström, biträdande professor inom VA-teknik. Foto: Ateljé Grodan Luleå

Den anläggning som Statens fastighetsverk har placerat under jord bakom museet har en utjämningstank som rymmer 70 kubikmeter, för att klara även större regn- och snöfall.

Därifrån leds dagvattnet från museet genom ett filter och sedan ut i vattnet nedanför byggnaden. Materialet i filtret är inte nytt, sedan 1970-talet har forskningen visat att vissa typer av zeoliter har en förmåga att absorbera koppar, men nu ska man undersöka hur mineralfiltret fungerar i praktiken.

– Det börjar komma tekniker för att rena dagvatten från koppar, men lösningarna är fortfarande inte utvärderade. Vi vet inte hur snabbt vattnet kan passera genom filtret, hur hårt kopparen binds, vad man ska göra med backspolningsvattnet och så vidare, säger Annelie Hedström.

Koppartak blir ett problem när regn och snö för med sig biotillgängliga kopparjoner ut i naturen; löst koppar blir snabbt toxiskt för levande organismer. På Luleå tekniska universitet har man sett att dagvatten ofta har höga kopparhalter.

Bundna partiklar kan frigöras

Tidigare har det ibland framförts att löst koppar till stor del snabbt binds till partiklar, och därmed slutar vara toxiskt, men Annelie Hedström menar att det inte går att skilja halten av löst koppar från den totala halten koppar.

Det finns i princip inga reningsanläggningar för just koppartak och kopparfasader här i Sverige.

– Om kopparjoner transporteras med dagvattnet ut till vattendrag och blir partikulära på vägen och sjunker till botten så är de kanske inte toxiska där och då. Men ändras förhållandena i sedimenten kan partikelbundet koppar frigöras och bli toxiska kopparjoner igen. Även den bundna kopparen måste därför ses som en miljöbelastning.

Skyddade byggnader

I dag avråder många kommuner, liksom branschorganisationen Svenskt vatten, från att använda koppartak i nybyggnation. Men koppar har länge varit ett populärt byggnadsmaterial och många historiska byggnader är kulturminnesskyddade och finns inte sällan i städer där det kan vara en utmaning att bygga reningsanläggningar.

Anläggningen på Nationalmuseum byggs efter önskemål från miljöförvaltningen i Stockholm, som vill veta om man kan kräva att fler fastighetsägare ska ha reningsanläggningar. Statens fastighetsverk – som har många äldre byggnader med koppartak – vill veta om det här är en teknik som det är värt att satsa på.

Är det här framtidens lösning för att rena koppartak?

– Ja, men jag tror att metoden behöver utvecklas och vi hoppas att våra resultat kan leda till en sådan utveckling. Vi började bygga reningsverk i stor skala i slutet av 1960-talet, men man slipar fortfarande på de reningsteknikerna. Så den första lösningen för rening av koppartak är nog inte den slutgiltiga, men det är ett intressant koncept, säger Annelie Hedström.