Årets Nobelprisvinnare i fysiologi eller medicin har tittat närmare på den så kallade cirkadiska rytmen, dygnsrytmen för levande organismer. Resultatet har även bäring på andra vetenskapliga ämnen som botanik och kan bland annat ge svar på hur jord- och skogsbruket kan öka sin avkastning.

Att levande organismer har en biologisk klocka som kan förutsäga och anpassa deras biologi till dygnets regelbundna växlingar har sedan länge varit känt, men hur fungerar ett sådant urverk? Årets Nobelprisvinnare i fysiologi eller medicin Jeffrey C. Hall, Michael Rosbash och Michael W. Young lyckades lyfta på locket till cellernas inre klocka och visa hur den fungerade. Deras upptäckter förklarar hur växter, djur och människor optimerar sin fysiologi så att den är väl förberedd inför dygnets olika faser. Maria Eriksson, docent i växters cell- och molekylärbiologi vid Umeå Plant Science Center, har bedrivit forskning inom cirkadisk rytm sedan 2001 och hon gläder sig över att ämnet nu uppmärksammas. – Det är viktigt att forskningen uppmärksammas då det har stor betydelse för medicinska studier, men även inom botanik som jag själv arbetar med. Det här är forskning som påverkar hur vi jobbar med växter, behandlar sjukdomar och olika hälsofrågor såsom stress, säger hon. Årets Nobelpristagare började med att studera en gen som krävdes för bananflugans normala dygnsrytm. De visade att genen kodade för ett protein som anrikades under natten men bröts ned till låga nivåer under dagen. De identifierade ytterligare proteiner och kunde beskriva ett självreglerande urverk i våra celler. Klockan har sedan visat sig fungera enligt samma princip i andra flercelliga organismer. – Inom det botaniska området går det att med studien se hur vi förhoppningsvis kan få en ökad avkastning inom jord- och skogsbruk när vi vet mer om hur den cirkadiska rytmen fungerar, säger Maria Eriksson.