Vi fortsätter att flyga trots att vi vet att det innebär stora konsekvenser för klimatet. Klimatsatsningar handlar ofta om tekniska eller ekonomiska lösningar, men det är även viktigt att göra något åt glappet mellan kunskap och beteende. Ett närmare utforskande av människan och hennes handlingar kan ge oss central kunskap för den pågående omvandlingen till ett hållbart samhälle, skriver forskare från Södertörns högskola, KTH, Linköpings universitet, VTI och Stockholms universitet.

Flygresor är ett allvarligt klimathot. Det vet vi och ändå fortsätter vi att flyga. Men i januari 2018 hände något. Inom loppet av några dagar skrev några kulturdebattörer, om sitt eget uppvaknande när det gäller flygandets skadlighet. Under våren följde tidningsartiklar, TV- och radioinslag, poddar och debattinlägg i sociala medier. Klimatforskare lyfte fram flygandet som ett kritiskt klimathot och bidrog med fakta. På twitter exploderade hashtaggen #Jagstannarpåmarken. På Facebook aktualiserades gruppen ”Jag flyger inte – för klimatets skull”. Facebookkampanjen ”Flygfritt 2019” tog fart och samlade 14 000 medlemmar på senhösten. Att prata om flygresors klimatpåverkan med vänner och kollegor, hade tidigare varit ett effektivt sätt att förstöra stämningen på en fest, men blev plötsligt möjligt. ”Flygskam” blev ett av årets nyord och människor började be om ursäkt för sitt flygande.

Glapp mellan kunskap och handling

Men Swedavias statistik över flygresor från och till svenska flygplatser för 2018 visar att inrikesflyget visserligen har minskat med 3 % men att utrikesflyget har ökat med 2 % trots flygdebatten och den ökade medvetenheten om klimathoten. Hur ska vi förstå detta glapp mellan kunskap, offentlig debatt och handling? Svenskar är ett av världens mest klimatengagerade folk. Vi har också relativt sett hög kunskap om klimatfrågor. Men vi lever uppenbarligen inte som vi lär. Vi har ett högt klimatavtryck, 10–11 ton växthusgaser per person och år och vi måste ned till 0 ton så fort som möjligt. Därefter måste vi fånga in mer koldioxid än vi släpper ut, för att klara Parisavtalets temperaturmål. Normalt upplever vi det ytterst obehagligt att leva i motsättning med våra ideal, i alla fall om vi inte lyckas försvara det för oss själva. Men i fråga om flyget lyckas vi uppenbarligen väl med detta som skulle kunna kallas för ett slags självbedrägeri.

Ett budgetutrymme som inte finns

En pilotundersökning 2017 visade att den enskilt vanligaste situationen då deltagarna agerade mot sitt eget bättre vetande i miljösammanhang var just flygresor. Nästan alla försvarade sitt val inför sig själva, ofta genom ett slags kontotänkande, där klimatskadliga handlingar antas kunna kompenseras av klimatvänliga handlingar. Ett exempel är en person som legitimerar långa resor till Asien med cykling till jobbet, sopsortering eller vegansk diet. Klimatvänliga åtgärder ger plus på kontot och klimatsynder ger minus. Problemet med argumentet är att det dels förutsätter att proportionerna ignoreras. Jämfört med att inte sopsortera eller att äta en genomsnittlig svensk diet tar kanske ett par decennier att sopsortera ihop till Thailandsresan eller ett par års veganism. Dels förutsätter det att vi har ett budgetutrymme som inte finns. Eftersom genomsnittssvensken redan utan en enda flygresa ligger långt över sin andel om vi skall klara Parisavtalet fungerar tankestrukturen bara om det inte synas i sömmarna.

Beteenden växer fram i socialt samspel

Pilotundersökningen genomfördes i sociala medier och handlade om hur medborgare legitimerar sin icke-handling i hållbarhetsfrågor. Ytterligare legitimeringsstrategier var exempelvis jämförelser med andra föreställt värre miljöbovar eller med idéer om att någon annan skulle lösa problemen genom till exempel politiska åtgärder eller teknikutveckling. Det bygger på idén att det inte betyder något vad individen gör utan att det är systemet som måste förändras. På sätt och vis är det riktigt att en enskild individs insatser är små, men då förbiser man att våra beteenden i hög grad växer fram i socialt samspel. Under året har vi sett exempel på det: individer talar om sina förändrade beteenden, lägger kanske inte längre ut bilder från Arlanda, urskuldar sig för sin flygresa eller rent av kritiserar en långresande kamrat på Facebook. Fler bokar tågresor och berättar för varandra om sina upplevelser. Då skapas grupptryck och moraliska förväntningar som driver nya beteendeförändringar. Och när grupper börjar röra på sig skapas jordmån för politisk förändring på både lokal och global nivå. Den enskildes handlingar, så små som de kan verka, har potential att skapa förutsättningar för verkliga systemskiften.

Utforskande av människan och hennes handlingar

Klimatsatsningar handlar ofta om naturvetenskap och tekniska eller ekonomiska lösningar. Det är rimligt och rationellt. Men det är också viktigt att göra något åt glappet mellan kunskap och beteende. Att det glappet finns vet vi, men däremot inte vilka mekanismer som upprätthåller det. För att kunna överbrygga glappet och minska trögheten i klimatarbetet behöver vi förstå hur människor resonerar. Vi behöver också förstå hur dessa interna resonemang förhåller sig till den offentliga debatten, till sociala situationer och till systemförändringar. Ett närmare utforskande av människan och hennes handlingar kan helt enkelt ge oss central kunskap för den pågående omvandlingen till ett hållbart samhälle. Det är dags att brett inventera de områden där vi behöver mer human- och samhällsvetenskaplig omställningsforskning och sedan agera i enlighet med resultaten.
Maria Wolrath-Söderberg, Södertörns högskola Nina Wormbs, KTH Markus Larsson, Stockholms universitet och tankesmedjan Fores Mathias Fridahl, Linköpings universitet och tankesmedjan Fores Karolina Isaksson, VTI Statens väg- och transportforskningsinstitut Miyase Christensen, KTH och Stockholms universitet

Vad tycker du? Kommentera!

Extrakts kommentarsfält är modererat. Vi förbehåller oss rätten att radera eller beskära poster som till exempel innehåller reklam, personangrepp, rasistiskt eller sexistisk innehåll, alternativt länkar till sidor där sådant innehåll förekommer.

  • Rune Westergård skriver:

    Luftfarten har en infrastrukturell funktion, likt internet, vilket skapar betydande resurser för effektivisering och teknik omställning inom andra branscher. Det finns mig veterligen inga vetenskapliga belägg för att de globala nettoutsläppen minskar genom mindre flygande. Därmed inte sagt att också flygbranschen måste minska sina utsläpp.

  • Ann Äng skriver:

    Jag tycker det är underbart att läsa ”Minskat flygande kräver kunskap om människor” och hoppas verkligen att informationen sprids. Undrar om de folkvalda EU-delegaterna är helt ovetande om hur de lever sina politiska liv genom att pendla till/ från sina båda kontor i Bryssel och Strasbourg? Önskar att alla människor kan få hjälp att sluta bortförklara sina långflygningar och inse att en lång flygresa inte kompenseras källsortering på hemmaplan…

  • Siv Andersson skriver:

    Tack för en väldigt bra artikel!

    För min del känns det svårt att avstå från att flyga men jag har ändå gjort det den här vintern, för att det bara inte går när jag tänker på vad det innebär. Jag lider av den mörka och kalla årstiden, dessutom bor min dotter på Bali och jag längtar så efter henne. Ändå låter jag den här vintern bli att flyga till henne för hennes, och planetens, framtids skull. Det räcker inte att jag varit vegetarian hela mitt liv, att jag sopsorterar och att jag inte haft bil på över tjugo år.

    Så, så här tänker jag. Som en början i alla fall…

    Låt oss tala om ELEFANTEN I LUFTRUMMET!
    – Inför ransoneringskort på flyg! I alla länder, över hela vår planet.
    – Samordna all tågtrafik på respektive kontinent! Gör det lättillgängligt och billigare än flyget – så att det verkligen blir ett mer attraktivt alternativ till flyget. Hur svårt kan det vara??!

  • Lars Svensson skriver:

    Flygresor inom vårt avlånga land är inga stora problem. Men varför ska
    alla flyga så långa och många resor. Hur skulle det gå om hela världens
    befolkning skulle göra lika. Grund orsaken är att vi har det för bra, för hög ekonomisk standard. Den stora orsaken till Co2-utsläppen är all kol. olja och gasutvinning som vi använt för uppbyggnaden av vår höga standard.