Nyligen inföll Världstoalettdagen, en officiell FN-dag för att uppmärksamma sanitetsproblem globalt. Trots att man kan se globala framgångar finns det mycket kvar att göra – en tredjedel av världens befolkning saknar fortfarande tillgång till toalett. Även i Sverige behöver vi bli bättre på att ta tillvara avloppsvattnet.

I Europa är 72 procent av hushållen uppkopplade till centraliserade ledningssystem. Motsvarande siffra för Sydasien är 18 procent och söder om Sahara 7 procent. I Sverige är vi lyckligt lottade då fungerande toalett och avlopp ses som en självklarhet, men även här finns det saker kvar att göra. Det säger Elisabeth Kvarnström, som forskar om resursåterförande avlopp vid forskningsinstitutet RISE. – Obehandlat avloppsvatten kan sprida sjukdomar, men i Sverige är vi är duktiga på att skydda människors hälsa och miljön. Däremot måste vi bli bättre på att ta vara på avloppets resurser, säger hon.

Näring och energi

De resurser som finns i avloppet är främst näring och energi. Enligt en tidigare artikel i Extrakt används ungefär 25 procent av avloppsslammet från våra reningsverk i dag till gödsel på åkrar. – En liten del av avloppets växtnäring cirkuleras och en viss del av energin tillvaratas när vi producerar biogas, men vi har långtifrån en cirkulär ekonomi i avloppssektorn.
"Vi har långtifrån en cirkulär ekonomi i avloppssektorn."
De svenska hushållens avloppsvatten består av tre fraktioner; kiss, bajs och så kallat BDT-vatten – det vill säga bad, disk och tvättvatten. De olika fraktionerna innehåller både näring och energi som vi skulle kunna utnyttja, men tyvärr finns också oönskade ämnen i såväl avföring som tvättvatten. BDT-vattnet står för den största volymen. Det är också BDT-vattnet, tillsammans med bajs, som innehåller mest energi. Problemet med att återvinna dessa fraktioner är att bajs innehåller smittämnen medan BDT-vatten innehåller organiska miljöförorening, tungmetaller och mikroplaster. Urin innehåller mycket växtnäringsämnen som vi skulle kunna utnyttja, men samtidigt innehåller urinen också läkemedelsrester. – Det är inte svårt att sortera fraktionerna, utmaningen är att få dem i kretslopp.

Långsam utveckling

Att tillvarata avloppets resurser skapar samhällsnytta, men de sorterande avloppssystemen kostar samtidigt pengar att införa. Beräkningar av de olika alternativen för att tillvarata resurser visar att urinsortering ger mest nytta för minst pengar. Men utvecklingen går långsamt, trots att tekniska lösningar finns. Enligt Elisabeth Kvarnström beror det bland annat på att vi behöver ställa om från recipientfokus till resurshantering. Det måste också finnas en avsättning för de resurser som avloppet kan ge; energi, vatten och växtnäring. Dessutom bottnar trögheten i att kostnaden för avloppsrening, liksom nyttan med den, flyttas mellan olika aktörer.

Nybyggen i storstäder

I dag byggs det sorterade avloppssystem, alltså system där BDT-vatten, bajs och kiss eller någon/några av dessa fraktioner separeras från varandra, vid nybyggen i städer. Det finns goda exempel från Nederländerna och Tyskland, men även på hemmaplan exempelvis i Helsingborg. – Man inför sorterade avloppssystem i storstäder i dag, men inte i någon stor utsträckning. För att sorterande system ska kunna införas vid nybyggnation i städer behövs bra samarbete mellan kommunens planavdelning och huvudmännen, och att dessa drar åt samma håll, förklarar Elisabeth Kvarnström. – Då faller mycket annat på plats, som avsättande av resurser och så vidare. Det behövs både politiker och tjänstemän med vilja och ryggrad att agera utanför det invanda.

Karin Montgomery

Lämna ett svar till ulf svensson Avbryt svar

Extrakts kommentarsfält är modererat. Vi förbehåller oss rätten att radera eller beskära poster som till exempel innehåller reklam, personangrepp, rasistiskt eller sexistisk innehåll, alternativt länkar till sidor där sådant innehåll förekommer.

  • ulf svensson skriver:

    Hej,

    En synnerligen viktig artikel om ett ämne som sällan lyfts i debatten På senaste tiden har dock media uppmärksammat de ökade anslutningsavgifterna till de kommunala VA-näten (i TV4 Kalla Fakta Stugupproret) och de sociala konsekvenserna av denna politik. Även den s.k. slamfrågan uppmärksammas från tid till annan eftersom spridning av slam på vår åkermark innebär hot mot vår livsmedelsförsörjning. Jag har försökt få tag i uppgifter kring klimatutsläppen gällande olika VA-systemlösningar. Ingen verkar ha gjort en sådan analys? IVA och Sveriges Byggindustrier gjorde för några år sedan en analys över klimatutsläppen vad gäller byggprocessen (första två tre åren när ett hus byggs inklusive alla utsläpp kopplade till materialåtgången) och de första 50 åren som en byggnad var i drift. Studien visade att det man tidigare trott – att de stora utsläppen sker de första 50 åren – inte var sant. Jag har två frågor av anledning av denna artikel; 1) finns det några omfattande studier eller analyser av klimatutsläppen gällande VA-lösningar och 2) vårt nuvarande system för VA-hantering påverkar direkt 8 av 16 miljökvalitetsmål. Finnas några analyser gjorda där man satt VA-systemen i fokus visavi miljökvalitetsmålen?
    Ulf Svensson

  • Anders Segerberg skriver:

    Jättebra artikel. Belyser vad vi behöver ett kretsloppstänk i kommunerna och inte enbart en syn på att kommunala reningserk löser allt.
    Se gärna http://www.va-i-tiden.se/ och http://norrmalarstrand.com/.

    Jag är en av alla som berörs av kommunal tvångsanslutning till va. jag bor vid kpings norra mälarstrand i ett fritidshusområde som heter Bastviken på Dåvö halvön. Vi och andra områden anses förstöra mijö och hälsa för mälaren och oss, så att behovet av kommunal anslutning är mycket stor. Ju mer jag läser på och diksuterar med andra, ju mer konstaterar jag att bl a de kommunala renignsverken är den stora boven i både tillförsel av näringsämnen till vattendragen, men också genom bräddningar och ej fullständig reening, släpper ut gigantiska mängder av andra ämnen som plastpartiklar, tungmetaller samt läkemedelsrester, bakteerier och virus rakt ut i våra sjöar. Dessutom är inte agendan egentligen att skydda miljö och hälsa för kommunerna utan att för våra pengar få oss att investera i infrastruktur för kommande bebygglese, gärna med folk med bättre inkomst. Klarar vi inte därefter av kostnaderna, som rör sig som bäst om två till tre hundra tusen, som sämst 1-1,5 miljon kronor så får vi sälja eller i värsta fall tvångsinlöses fastigheten.
    /Anders

  • ulf svensson skriver:

    Hej,

    Synnerligen en intressant artikel. Nyligen kommenterade jag en debattartikel i Dagens Industri (15 november) där pensionskapitalet säger sig vilja satsa pengar på ”gröna och blå investeringsmöjligheter”. Min replik – som tyvärr inte fick plats i Di´s debattsida, är som följer;

    Våra pensionspengar bör satsas hållbart

    På senare tid har en hel bransch – VA-industrin – försökt sätta vatten- och avloppsfrågorna högt på den politiska dagordningen och de driver för närvarande en aggressiv kampanj för att rusta upp vårt nuvarande VA-system. VA-industrin och dess lobbyorganisationer inser dock att investeringar i nya vatten och avloppsnät konkurrerar med vård, omsorg och skola i de kommunala budgetarna. Därför föreslår industrin att det bildas kommunala/privata aktiebolag. Nu sällar sig pensionskapitalet till samma agenda. I Di 15 november propagerar två VD:ar, Staffan Hansén SPP och Richard Gröttheim AP7, för satsningar i det man kallar ”gröna och blå investeringsmöjligheter”. Man understryker att det är politiskt känsligt att höja taxorna vilket inte är fallet hos privata aktörer. Svenskt Vatten, en annan branschorganisation kring vattenfrågorna, bedömer att taxorna kommer att behöva fördubblas inom några år. Det som också skjutit i höjden under senare år är kommunernas anslutningsavgifter som nu pendlar mellan ett par hundra tusen (på landsbygden) till nästan en miljon kronor (i storstädernas kranskommuner).

    Är detta inte bra nyheter att pensionskapitalet ger sig in i denna bransch med tanke på de utmaningar som vårt nuvarande VA-nät möter? Det korta svaret är nej. Granskar vi först utvecklingen på landsbygden finner vi VA-lösningar som varken är en fara för hälsa eller miljö och som är betydligt billigare och bättre för den enskilde fastighetsägarens ekonomi och recipienterna i form av sjöar, hav och andra vattendrag. Och i fallet med långkomposterande lösningar tar man också vara på en verklig bristresurs, nämligen bredspektrad växtnäring. I våra storskaliga system blandas denna resurs med allt inkommande vatten till våra reningsverk utan möjlighet att sedan separera resursen. I LRF´s nya kretsloppspolicy rekommenderas denna typ av ren växtnäringsresurs. I Haninge kommun utanför Stockholm pågår för närvarande ett lokalt projekt där ett jordbruksföretag tar emot toalettavfallet, bearbetar det och sprider växtnäringen på åkermarken.

    Dessa kretsloppslösningar är inte bara billigare, bättre för jorden och mer resurseffektiva utan har också sociala fördelar; ingen behöver flytta på grund av höga kommunala anslutningsavgifter till ett storskaligt system som både saknar kretsloppsambitioner och missar hälften av alla miljökvalitetsmål som är direkt inriktade på vattenhushållningen i samhället. Slutligen kan konstateras att just avloppsfria lösningar, som långkomposteringstoaletter, inte behöver en droppe vatten för att fungera. Tillsammans med rymdduschen från Malmö/NASA, som bara behöver 2 liter vatten för att fungera, kan vi drastiskt minimera det allt ökande vattenanvändningen i samhället. Var finns pensionskapitalet i denna miljö?

    Ulf Svensson, civilekonom och tidigare forskningsassistent på Chalmers, Stadsbyggnad samt Initiativet för hållbart byggande och boende