Den EU-centraliserade politiska processen runt fiskeriförvaltningen har länge ignorerat värdefull information från andra intressenter, till exempel fiskarsamhället. Det gäller främst deras lokala kunskap om fiskbeståndens tillstånd och dynamik, men även information om de sociala och kulturella aspekterna av fiskeriverksamhet. Det skriver Sebastian Linke, forskare vid Institutionen för filosofi, lingvistik och vetenskapsteori på Göteborgs universitet.

En fiskare spenderar kanske 300 dagar ute till havs. Det innebär att han eller hon ser hur fiskbeståndens tillstånd, beteende, storlek och geografiska utbredning förändras. Men denna enorma kunskapskälla utnyttjas inte tillräckligt idag och utesluts ofta medvetet i EUs gemensamma fiskeripolitik (GFP), till skillnad från situationen i till exempel Norge där fiskare rapporterar i realtid från fiskeriverksamheten direkt till Institutet för havsforskning i Bergen.

Förändrad fiskeripolitik

Förnärvarande pågår en revidering av GFP som kommer att avslutas under 2013. Vi har nyligen kunnat läsa i media om glädjande överenskommelser, till exempel rörande dumpningsförbud och mera hållbara fiskekvoter. Tyvärr innehåller inte nuvarande förslag till GFP någon större förändring avseende att inkludera fiskenäringen i förvaltningen. Lovande tecken och förslag till ökade ansvar för fiskerisektorn som fanns i Grönboken från 2009 har inte konkretiserats, åtminstone inte i nuläget. Det är tråkigt för erfarenheter från andra länder som Kanada, USA, Australien och Nya Zealand visar att just denna involvering av olika intressentgrupper har varit en viktig faktor för att få ett hållbart fiske på plats.

Värdefull kunskap

Under senare år har konkreta förslag lagts fram och diskuterats i akademisk litteratur (och i Grönboken) för att få fiskeriindustrin att på helt nya sätt delta i förvaltningen, ett koncept som kallas för ett ”omvänd bevisbörda”. (Se bild nedan. Begreppet ”omvänd bevisbörda” åsyftar att fiskerinäringen i detta fall måste bevisa att fisket är hållbart – och att regeringen/vetenskapen granskar det. Ett helt motsatt upplägg jämfört med hur det ser ut idag.) Genom en omvänd bevisbörda skulle fiskarna få en mer direkt och ansvarstyngd roll vid utarbetandet av förvaltningsplaner, till exempel i fråga om när, var och hur fiske får ske. Fiskarna har kunskap om till exempel fiskars lekplatser där fiske bör förbjudas, och om områden där fiskarna är för små och därför bör skyddas från ytterligare fiske. Tack vare den direkta tillgången till information kan fiskerinäringen bidra med värdefull kunskap till en sådan ny och förhoppningsvis hållbarare förvaltning.

Delat ansvar

Att mer direkt involvera fiskerinäringen i en sådan åtminstone delvis ”omvänd bevisbörda” skulle kunna innebära ett flertal fördelar som:
  • gemensamt och delat ansvar (i stället för att fiskarna fuskar och bryter mot normer och regler)
  • överflyttat ansvar närmare dem som är direkt involverade – och som i slutänden bär en del av bevisbördan (fiskeriindustrin)
  • utveckling av ett mer positivt och proaktivt tillvägagångssätt (byta ut ett toppstyrt system som överbelastar fiskare med regler och förordningar)
  • större öppenhet och tydlighet för dem som är direkt involverade.
Omvänd bevisbörda skulle, enligt Sebastian Linke, ge ett mer hållbart fiske.

Omvänd bevisbörda skulle, enligt Sebastian Linke, ge ett mer hållbart fiske. Klicka på bilden för att förstora.

  Några första steg i denna riktning har redan tagit. Under det senaste decenniet har sju regionala rådgivande nämnder inrättats. I dessa nämnder deltar representanter för fiskare, miljöorganisationer och andra intressegrupper. Nämnderna representerar särskilda regioner, som Nordsjön eller Östersjön, och fungerar som rådgivare åt EU-kommissionen i olika frågor som rör fiskeriförvaltning. Vissa av dem har nu funnits ett tag och skördat framgångar, som till exempel den regionala rådgivande nämnden för Östersjön som grundades år 2006. Nämnderna betraktas nu som ett steg i rätt riktning mot en situation där intressenter från fiskeriverksamheten mer direkt deltar i beslut inom GFP.

Avgörande steg

Generellt betraktar beslutsfattare inom Parlament/Kommission/Miniserråd samt forskare inom EU idén om ”omvänd bevisbörda” som ett lovande sätt att nå målet om ett hållbart fiske i Europa. Det är positivt men det gäller också att förändringen kommer till stånd i praktiken. De lokala rådgivande nämndernas och även andra organisationers status och genomslagskraft kommer att ha avgörande betydelse för att skapa ett hållbart fiske i framtiden. Att vända bevisbördan så att fiskerinäringen får axla en del av ansvaret för förvaltningen är ett avgörande steg för att vända krisen med krympande fiskbestånd och fortsatt överfiske i europeiska vatten. Läs mer om hållbart fiske i Formas Fokuserars Havsbruk som håller i längden.

Sebastian Linke Forskare vid Institutionen för filosofi, lingvistik och vetenskapsteori på Göteborgs universitet.

Vad tycker du? Kommentera!

Extrakts kommentarsfält är modererat. Vi förbehåller oss rätten att radera eller beskära poster som till exempel innehåller reklam, personangrepp, rasistiskt eller sexistisk innehåll, alternativt länkar till sidor där sådant innehåll förekommer.

  • Anna skriver:

    Varför blanda in politik, myndigheter och ”ideella organisationer” överhuvudtaget. Fiskare är ju kloka. Och kommer ju att inte att fiska mer än vad bestånden tål! Eller hur artikelförfattaren. Det finns förmodligen inte ett enda exempel från historien där fiskare/bönder/skogsbrukare har utnyttjat naturresurser så hårt att de haverat. Sen är inte forskare en fristående egen grupp som figuren antyder. Utan betalas av de olika intressenterna. Men det räcker definitivt med att fiskeorganisationerna har sina egna forskare. Då blir forskningen relevant, istället för att styras av nyfikenhet, nycker, klåfingrighet eller oväsentliga särintressen. Fiskarna – med 300 dagar om året till havs – är de som vet bäst.