Forskarvärldens rebell vill vara först att skåda det nya

Örjan Carlborg lyfts ofta fram som en av landets mest framgångsrika unga forskare inom sitt fält. Hans drivkraft är nyfikenhet och han väjer sällan för att uttrycka sin åsikt. Själv beskriver han sig som forskarvärldens tonårsrebell.
Forskarvärldens rebell vägrar anpassa sig
Örjan Carlborg vill att universiteten ska bli bättre på att samarbeta över ämnesgränser. En alltför strikt uppdelning kan enligt honom riskera en kreativ och fri forskning. Foto: Cathrine Beijer

Örjan Carlborg steg upp klockan fyra i morse. En halvtimme senare börjar han fylla kollegornas mejlkorgar med tankar och idéer till det pågående projektet.

Trots den tidiga morgonen visar han denna hösteftermiddag inga tecken på trötthet. Snarare tvärtom. Ögonen lyser och han glömmer nästan att ta luft när han svarar på frågan om hur dagens forskarsamhälle ser ut.
– Jag upplever att det finns en väldigt stark vilja att anpassa sig inom universitetsvärlden. Det tror jag kan leda till en utveckling där forskare blir rädda för att samarbeta över ämnesgränser. Många blir oroliga för att inte hitta passande tjänster eller förlora sina anslag. Man gör saker för att anpassa sig istället för att fundera på hur man bedriver den bästa forskningen, säger Örjan som förutom att hans snart ska publicera en artikel om växters genetik även är aktuell som medförfattare i antologin Vägar till vetenskapen där unga forskare reflekterar över forskaryrket.

– Många blir oroliga för att inte hitta passande tjänster eller förlora sina anslag. Man gör saker för att anpassa sig istället för att fundera på hur man bedriver den bästa forskningen.

Vill inte anpassa sig

Enligt Örjan riskerar dessa ämnesgränser att hindra den fria och kreativa forskningen. Att anpassa sig har därför för honom aldrig varit ett alternativ.
– Jag vill exempelvis studera genetiken hos växter trots att jag tillhör en institution som forskar om djur. Det är ju själva genetiken som jag är intresserad av, då ska det väl inte spela någon roll vilken institution jag tillhör?
– Vi människor är sociala varelser som vill passa in. Men det är inte alltid som anpassning ger de bästa resultaten. Istället tror jag att vi måste våga vara oss själva mer, säger han.

Kämpar i motvind

Örjan har många gånger känt av att hans idéer och forskning inte passar in i den, som han ser, ofta traditionstyngda och fackindelade universitetsorganisationen. Den misstron har ibland varit svår att bara skaka av sig.
– För mig som människa är det svårt, det är ju inte roligt att hamna i konflikter om hur saker och ting ska göras. Det är klart att det har varit slitigt, men man får kämpa mycket med sig själv. Som yrkesperson har det dock varit lättare att inte ta åt sig, jag måste göra mitt jobb på ett sätt som fungerar för mig, annars kan jag lika gärna låta bli.

Vill vara först

Men trots att det ibland känns tungt kommer Örjan aldrig att sluta fördjupa sig i genetikens gåtor. Nyfikenheten är för stark. Och han gillar att vara den som först får syn på det nya.
– Om forskarvärlden är som en båt är jag den som vill stå i fören och först av alla känna vattnet stänka upp i ansiktet, och den som först får syn på öarna runt omkring. Jag gillar att vara där saker händer och där man bara gör utan att först sitta ner och läsa vad andra har gjort tidigare. Det kanske inte alltid är så produktivt men det kan ge någonting nytt som ingen har tänkt på tidigare.

– Om forskarvärlden är som en båt är jag den som vill stå i fören och först av alla känna vattnet stänka upp i ansiktet.

Viktigt med likasinnade kollegor

I den forskargrupp som Örjan nu leder tycker han att det är viktigt att alla drivs av samma nyfikenhet och delar samma vilja att komma framåt. I byggnaden Biocentrum vid SLU i Uppsala sitter Örjans tio doktorander djupt koncentrerade vid sina dataskärmar.
– Vi är precis på väg att avsluta ett projekt, säger Örjan och nickar in mot sina kollegor.
– Folk börjar bli rätt slitna. Vi jobbar i princip i skift för att bli klara. Nu handlar det bara om att skicka in våra resultat så att ingen annan hinner före.

Gruppen har högt i tak och Örjan känner sig nöjd med hur de arbetar tillsammans.
– En sak som jag har jobbat för är att det ska finns en ömsesidig respekt för varandras kunskap. Alla ska känna sig trygga och våga ta ut svängarna, har någon andra åsikter ska den personen våga säga det. Jag hade en doktorand förut som sa att vi var världens sjukaste människor, vi var så knäppa att det blev bra. Det är så jag vill ha det.

av Cathrine Beijer

Vad tycker du? Kommentera :

Extrakts kommentarsfält är modererat. Vi förbehåller oss rätten att radera eller beskära poster som till exempel innehåller reklam, personangrepp, rasistiskt eller sexistisk innehåll, alternativt länkar till sidor där sådant innehåll förekommer.

Vi håller dig uppdaterad!

Kunskapen, idéerna & de nya lösningarna för ett hållbart samhälle. Prenumerera på Extrakts nyhetsbrev.

Vi håller dig uppdaterad!

Kunskapen, idéerna & de nya lösningarna för ett hållbart samhälle. Prenumerera på Extrakts nyhetsbrev.