Parisavtalets tvågradersmål bygger på att vi ska kunna lagra koldioxid om drygt 30 år – och på så sätt nå negativ utsläppsbalans. En överoptimistisk tro på tekniken gör att många länder redan i dag räknar hem framtida kolsänkor i nationella mål. Forskare varnar nu för att det är en högrisksatsning, som kan få allvarliga konsekvenser.

Att lösa klimatfrågan genom att fånga in koldioxid och föra ned det i underjorden kanske låter som en utopi, men i Parisavtalet har framtida så kallade nettonegativa utsläpp räknats med i kalkylen redan från 2050. Den teknik för nettonegativa utsläpp som har dominerat debatten heter BECCS (Bio-energy with carbon capture and storage). Tekniken går ut på att stora mängder biomassa odlas upp och därefter förbränns. Vid förbränningen separeras koldioxid som sedan kapslas in. I takt med att biomassan återplanteras minskas därefter halten koldioxid i luften och förhoppningen är att vi ska kunna kapsla in mer koldioxid än vi släpper ut.

Attityden har svängt

Anders Hansson

Anders Hansson, universitetslektor vid Linköpings universitet

Att attityden gentemot BECCS har svängt under senare år vittnar Anders Hansson, universitetslektor vid Linköpings universitet, om. – Före Parisavtalet var de forskare som förespråkade nettonegativa utsläppstekniker noga med att samtidigt poängtera att mer forskning och utveckling behövdes, men nu är metoden mer accepterad. Det beror inte på att tekniken anses mer tillförlitlig nu, utan att alternativen till nettonegativa utsläpp ser allt mindre rimliga ut, till exempel en radikal utsläppsminskning. För att uppnå tvågradersmålet i Parisavtalet är vi enligt Anders Hansson helt beroende av nettonegativa utsläpp till 2050. Hur kunde det beslutet tas, trots forskarkårens osäkerhet? – De scenarier som togs fram inför Paris baseras på en kraftigt förenklad modellering. Modellerna speglar inte verkligheten, men räknades ändå som möjliga. Så en del av förklaringen ligger i bristande kommunikation, men det beror också på att många Stillahavsländer drev linjen med en nollvision, vilket är omöjligt utan nettonegativa utsläpp. [nyhetsbrev]

Kan påverka livsmedelsförsörjningen

Kritiken mot teknikerna är mångbottnad. En del handlar om i att vi fortfarande inte vet om den fungerar. – Hittills har den bara testats teoretiskt men man kan inte veta om det fungerar innan man har testat praktiskt.
– Hittills har den bara testats teoretiskt men man kan inte veta om det fungerar innan man har testat praktiskt.
En annan del av kritiken fokuserar på riskerna; läckage av koldioxid, hög vattenåtgång och geologiska risker vid lagring. Och en avgörande fråga är markanvändningen, som påverkar både livsmedelsförsörjning och biologisk mångfald. – Storskalig global utbyggnad av BECCS kommer att ta en markyta i anspråk som motsvarar upp till tre gånger Indiens yta, säger Anders Hansson.

Uppmuntrar till ett fossilfritt samhälle

Så vad föreslår han att vi ska göra nu? – Jag är inte negativ till teknikerna i sig, men vi måste undersöka dem mer. Exempelvis måste vi veta hur de fungerar på landnivå. I klimatmodellerna har viss mark pekats ut som odlingsbar men ofta har ingen tagit reda på om det bor människor där eller andra begränsningar. I nuläget råder han till försiktighet och att svenska nettonegativa utsläpp, till exempel småskalig BECCS eller beskogning, inte ska räknas av mot utsläpp.
– Det är en högrisksatsning att tillåta högre utsläpp fram till 2050 med utgångspunkten att ännu inte beprövad teknik ska lösa det sedan.
En storskalig satsning på BECCS däremot, som förutsätts i Parisavtalet, ställer han sig tveksam inför. I stället uppmuntrar han till att snabba på omställningen till ett fossilfritt samhälle och att Sveriges klimatpåverkan utomlands minimeras, i en takt som om möjligheten till nettonegativa utsläpp inte fanns. – Det är en högrisksatsning att tillåta högre utsläpp fram till 2050 med utgångspunkten att ännu inte beprövad teknik ska lösa det sedan.

Om projektet

Anders Hansson är en av forskarna i det formasfinansierade projektet En studie om hållbar utveckling: fallet geoengineering. I projektet har forskarna studerat climat engineerin/geoengineering, vilket brukar definieras som storskalig och avsiktlig manipulering av det globala klimatet. Begreppet är ett samlingsnamn för olika tekniker, och brukar delas in i två huvudkategorier beroende på om de reflekterar solstrålning eller påverkar koldioxidkoncentrationen i atmosfären. Syftet med projektet har varit att studera produktionen eller konstruktionen av vetenskaplig kunskap om dessa tekniker samt diskurser och debatter som handlar om teknikens utveckling. I projektet har man bland annat studerat hur vetenskaplig kunskap om climat engineering skapats, och hur forskare resonerar kring osäkerhet, slutsatser och aspekter av politisk relevans. Efter avslutat projekt lyfter forskarna bland annat fram ett antal iakttagelser som de gjort, bland annat att debatten om climat engineering avviker från tidigare vetenskapliga debatter. Forskarna menar att det till exempel inte verkar finnas några tydliga ställningstaganden för eller mot tekniken, vilket det brukar finnas när ny teknik diskuteras. De menar även att det är svårt att urskilja en tydlig gräns mellan politiska och vetenskapliga argument. Forskarna i projektet tror att orsaken till att attityden inför tekniken svängt kan ha fler anledningar, bland annat att klimatvetenskapen har gått in i en form av krisläge. Forskarna uppmanar istället till att bland annat snabba på omställningen till ett fossilfritt samhälle, och att Sveriges klimatpåverkan utomlands minimeras.


Karin Montgomery

Vad tycker du? Kommentera!

Extrakts kommentarsfält är modererat. Vi förbehåller oss rätten att radera eller beskära poster som till exempel innehåller reklam, personangrepp, rasistiskt eller sexistisk innehåll, alternativt länkar till sidor där sådant innehåll förekommer.